Då var det dags igen då. Lämna och återvända. Ännu en sommar har passerat och den här har återigen sett väsentligt annorlunda ut än den förra.

Det har varit en sommar med personliga utmaningar, brutala besvikelser, gränssättningar och nya upptäckter.

Det har varit en sommar med synnerligen fint väder och ett ytterligare närmande till naturen.

Det var har varit en sommar med mer ansvar och mer konflikter än vanligt på jobbet och just som detta stabiliserat sig kommer beskedet att enheten nu stängs. Personalgruppen splittras, medarbetare gråter och en era av mitt liv går i graven.

Dessutom närmar sig nu det Stora Slutet, då utbildningen är över och en desperat jakt på försörjning tar över. Desperat för mig då min familjesituation står på spel och den nya moderata familjepolitiken skiter i vilket så länge produktionen och konsumtionen gynnas. Den dagen högerpolitikerna kidnappade begreppet arbetare och gjorde om betydelsen från klasstillhörighet till sysselsättning är en mörk dag i min almanacka. Men nog gnällt om det.

Det känns som att livet nu sakta krystar ut mig. 33 år har passerat och jag träder in i nästa generation. Inga fler skyddsvallar. Inga nedtonade ljud. Inget skylande mörker. Det är som det är. Skrämmande och spännande på samma gång. Vad det än är så är det annorlunda.