Jag står på randen till ett lugnt och stilla fält,

ett annat land, en annan värld, utan berg och dalar,

och jag märker att jag tvekar.

Det är inte rättvist

men det är sant.

Vågar du satsa på kärleken igen tror du, sa en vän. Först blev jag förnärmad av klyschan och sedan förvånad eftersom jag inte tycker att gör något annat. Satsar och förlorar.

Men jag svarade honom -

Kärleken kan vara en vacker dröm som tar all din kraft i din önskan att göra den verklig.

Eller den kan vara överväldigande passion som sveper bort dig som en flodvåg som krossar allt i sin väg.

Jag har haft båda.

Det jag önskar nu är en lugn och stilla kärlek. En kärlek att vila i.

Ändå tvekar jag inför det vidsträckta fältets vaggande tystnad. Tänk om allt jag kommer att göra här är att drömma om vatten med minnet av brusande strömmar i mina öron. Tänk om jag flyttar in i mitt vackra hus och längtar bort. Tänk om all min kärlek flöt vidare då jag kravlade mig upp. Och tänk om... tänk om jag inte är välkommen här.

Och all min tvekan håller mig fast, precis just här där det mjukt susar i säven och jag vågar inte sträcka ut min hand igen.