Jag har tidigare flera gånger drömt att jag tvingas ut ur mitt hem.  I dessa drömmar återfinner jag mig i en ny bostad där jag inte trivs och längtar efter min riktiga lägenhet men det är för sent. Den är borta och jag måste finna mig.

Det har hänt något med den drömmen. Fyra (!) nätter i rad har jag nu drömt om nya bostäder. En ny lägenhet eller ett nytt hus som jag befinner mig i. Hus som givits mig eller som jag ärvt, hem som på ett eller annat sätt är mina. Från början är de gamla, slitna, ogästvänliga, tomma, övergivna. Men när jag går runt i dem förändras de. Rummen blir fler och fler och de blir allt finare. Jag börjar känna mig hemma där, som att jag vill stanna. Jag vill bo där. Jag vill, och jag blir tacksam. Jag letar, tittar och undersöker. Ibland hittar jag skatter, som en melonkniv av silver i en låda. Lägenheten blir större, jag kan röra mig, springa, snurra. Jag kan dansa här! tänker jag och ser mig i en stor spegel. Jag kan bjuda hem människor på fest, många människor (då kanske de till och med vill komma). Där finns en stor rostfri kyl med frysar som stereohögtalare på sidorna. Ett stort badrum, en stor hall, och det är vackert utanför. Den ligger där min klasskamrat bor nära stan, sen ligger den mitt i centrum, sen ligger den ligger vid älven, där blåser vackra löv på gatan och jag är.. lycklig. En märkvärdig känsla av tillfredställelse fyller hela mig. Det kommer att bli bra, tänker jag. C tycker också om den. Det är fint, tycker han. Det kommer att bli bra det här. Vi kan bo här.

Om och om igen.

Här! Här kan vi bo! Vi kan bor här!

Jag önskar så innerligt att det vore en sanndröm, att drömmar kunde säga något om framtiden, om något utanför. Tänk om jag fick vara den som sa: Att träffa dig var som att komma hem!

Men drömmar kan bara berätta om det som redan finns och bara det som bor inuti en själv och jag blir rädd. Jag blir rädd för att jag funnit något jag vill ha. Jag blir rädd för den där känslan av tillfredställelse. Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få känna den på riktigt. Jag blir rädd att det jag vill ha ska falla undan som husen i de tidigare drömmarna. De som rasat, översvämmats, de som tvingat mig. Ändå envisas husen i de här drömmarna att vara vackra och jag kan ana den lilla flickan inuti som återigen nyfiket lägger örat mot insidan på dörren i mitt hjärta och lyssnar, på vad det nu är är som finns utanför.