"Kanske kan man befrias ur sitt eget livsrum genom samhörigheten. När någon lyssnar till ens livsberättelse, verkligen lyssnar. Som om det var ett tilltal. Och den lyssnande svarar. Och berättelsen blir ett samtal. När någon bryr sig. När någon älskar. Kärleken kan befria. Om det inte vore så, vore det svårt att leva.

Vi människor blir särskilda genom våra samhörigheter och våra avståndstaganden. Hur vi har det med varandra uppenbaras i våra samtal. När vi yppar våra föreställningar och erfarenheter. Det är ett av samtalets viktigaste uppgifter, vid sidan om sökande efter kunskap: att hitta samhörigheter eller konstatera avstånd.

[Man kan tala om samma företeelse på olika sätt. Den] är exakt densamma men ögonen som ser den skiljer sig åt. Ser man på samma sätt uppstår en samhörighet. Ser man på olika sätt skapas ett avstånd. Det viktiga när vi umgås är således inte världen i sig utan våra föreställningar om den, vår världsåskådning."

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger.

Det finns någonting förmätet i det han säger. På ett nästan omärkligt sätt antar han en position där han talar ner till mig. Det riktigt tråkiga är vad som händer med mig då han gör det. Han tar på sig auktoritetskostymen och jag går omedelbart ner på knä. Jag förminskar min upplevelse och rättar mig efter hans. Det sker på sekunder och jag märker det inte förrän det redan har hänt.

Ibland förleds jag att tro att vi kan kalla oss medvetna och ställa oss utanför systemet för att enbart betrakta det. Sedan upptäcker jag att det förstås inte alls fungerar så. Och det är som tydligast, inte där det händer andra, utan där det händer oss.

I eftermälet av förnedringen får jag plötsligt syn på något nytt. Det jag först förstått vänds upp och ned. Jag tackar för jämförelsen där den fungerar som den ska och jag konstaterar att han har fel. Det är inte oföränderligt och förloppet är inte linjärt. Känslor och tankar interagerar inom ramarna för det givna sammanhanget. Förändra kontexten – förändra allt.

Jag står inför ett nytt dilemma. Det är önskan att klä det nya i ord och förmaningen att låta bli. Jag vet att känna ordens makt, hur de gör något med mig och med den som berörs. Jag klipper och syr kostymer som jag lägger runt den andre. Tunga sjok av förväntan som jag tvingar att bära. Min penna är min nål och tråd med vilka jag syr fast dem. Jag vill inte göra så längre och jag vet inte hur jag ska rikta mitt hantverk.

Mot världen?

I terapirummet sker ett annat slags skapande. Klienten väver tyger av mening och jag håller upp dem och betraktar dem. Jämför dem mot förbestämda mönster men undersöker dem också med den egna vanans hand. Är det så här det är? Eller så här? Vad händer om vi gör så här? Ibland syr vi ihop något helt nytt tillsammans och jag förundras. Det är en rikedom. Varje människas berättelse, en rikedom.