Älskar du katter? frågar någon. Jag gillar alla djur, säger han, men är en stor hundälskare. Har haft golden i många år. Om man pratar om en livspartner finns det knappast någon med mer kärlek inom sig.

Ja, jag älskar katter, svarar jag. De är lojala och självständiga. De är kanske inte din bästa vän men de kräver inte heller din fulla uppmärksamhet. De tar hand om sig själva, de kommer och går som de vill och när de vill vara nära är de oerhört kärleksfulla och tillgivna. Jag har haft hundar i min närhet och de har varit trevliga och trofasta, men jag är nog ingen bra hundägare.

Efter detta meningsutbyte betraktar jag det sagda och undrar för mig själv vad vi egentligen talat om.

Och så ett annat samtal om katter:

En ny katt har flyttat in i området, berättar jag för T. Stina (min katt) fick syn på den igår och till hennes stora förtret sprayade den i hennes buske (nej, inte den) här utanför. Sedan vaktade hon vägen i säkert tio minuter.

T svarar glatt att för honom finns bara en sorts buske men visst gäller det att vakta kvarteret.

Jomen precis, säger jag, man vet aldrig när det kommer nån fräck jävel och börjar göra anspråk på ens revir. Jag tror jag ser Konstnären som en sån där fräck katthane som kom och sprayade på mina grejer och sen smet iväg.

Ja fräcka katthanar finns det överallt, säger T, vissa är förklädda till konstnärer, vissa finns det faktiskt riv i, ibland kan man ha det lite kul. Bara man vaktar sitt kvarter, sitt själv, eller ja om man så vill - sin integritet.

I det här samtalet finns det ingen tvekan om vad vi talar om, vi förstår varandra väl.