Astrid Seeberger funderar i sin bok Den skamlösa nyfikenheten bland (mycket) annat kring huruvida konst ökar vår förmåga till empati och nämner flera ökända diktatorer som motexempel. Hur kan vi förstå att dessa tyranner också skapar underbar konst? Blir vi mer empatiska av att konsumera grymma berättelser?

Jag tänker att konst inte alls behöver handla om empati. Konst är retorik. Konst handlar om att beröra och förflytta, om att sticka in handen bakom vårt förstånd, om att framföra mening på ett sätt som inte går att förneka. För detta krävs skicklighet och kanske också förståelse, men inte nödvändigtvis medkänsla. Och jag tänker att vi förleds när vi tar för givet att det vackra är gott och att det onda är fult. Har inte skönhet alltid används i bedrägliga syften? Människan kan inte motstå det som är vackert och om Djävulen finns tror jag att hen är förunderligt grann.