Under vårens kurs i avancerad organisationspsykologi snubblade jag över en artikel som behandlade gränserna för den privata och professionella identiteten och hur de olika identiteterna ibland tränger sig in i varandra och ibland tappar kontakt med varandra.

I det terapeutiska uppdraget ingår att lyssna till människor som av en eller annan anledning behöver bli hörda. Då och då händer det förstås även utanför det professionella sammanhanget att människor vänder sig till mig av samma skäl. De har något de behöver berätta. De bär på något de inte vet var de ska lägga. Något som tynger dem, något som skadar dem, något som förbryllar dem. Ibland kommer de till mig för att jag har en vit skjorta. Ibland kommer för att de lyssnat till något jag sagt som påmint dem. Ibland kommer de för att de föreställer sig att jag har svaret på Frågan, de titulerar mig med Du som Vet. Ibland vet jag inte varför de kommer. Varje gång måste jag fundera. Vad är min roll här? Vad kan jag säga? Vad borde jag säga? Vad borde jag inte säga?

Jag samtalade med T om vad det är att lyssna som vanligt. Om ögonblicket av förvirring då vi försöker minnas hur det var att inte vara psykolog, hur det var man gjorde förut då någon bara berättade något. Innan samtalsteknikerna. Innan de teoretiska förklaringsmodellerna serverade tio följdfrågor på varje påstående. Att ta på sig psykologrollen är att kliva in i en distanserad position. Det är att ta ett steg bakåt för att se bättre och det är att backa för att göra den andre synlig för sig själv. Det terapeutiska samtalet är inte ett möte, det är något annat.

Där någonstans finns också en antydan om kostnaden för professionen. När människor kommer till mig med sin undran, sin oro och sin smärta så kommer de inte för att möta mig. När de å andra sidan kommer för att möta mig så kommer de inte med ett uppdrag. Skillnaden är inte alltid tydlig. Det gör att jag måste ställa frågan, varje gång. Vem söker du? Inte för att kunna avvisa dem utan för att kunna öppna rätt dörr, titta med rätt ögon och behålla ett rum för mig själv.