Mellan gångerna faller jag tillbaka på skumplasten igen.

Och jag minns stunder när han talar till mig.

Du ska inte vara med sånna, säger han, hör du det? Du ska lämna dem på en gång! Jag blir arg och säger att han inte förstår, att han inte vet hur det är att bli fångad, att bli fasthållen, att inte kunna gå.

Om de inte förstår är de dumma, säger han. Jag ler för mig själv där jag går med orden i min hand och jag är så lycklig för att han förstår, för att han talar mitt språk, för att vi kan tala med varandra.

Och så den gången när han smeker mig över håret och han säger - Du kommer inte att vara ensam. Han säger det med säkerhet men jag tittar undan för jag tror honom inte. Du vet inte, tänker jag, du vet inte hur det är att vara jag. Men jag säger ingenting, jag låter honom älska mig en liten stund till, innan han tar farväl.