Vad hade du önskat? frågade hon.

Jag vet inte, svarade jag.. kanske att få säga något över huvud taget.

Att få säga något över huvud taget.

Eva Magnusson skriver om kulturen som betydelsevävar som människan spinner runt sig och ständigt befinner sig i och beroende av. Kulturen erbjuder individen ett förråd av möjliga betydelser för att göra sin upplevelse begriplig. Människor söker stöd hos varandra med sina berättelser föra att reparera de sprickor i den gemensamma vardagligheten som uppstår då något avvikande och oberipligt sker.

Här letar jag mitt eget språk och står samtidigt inför paradoxen. Hur kan något berättas då inga symboler finns tillgängliga för att bära berättelsen? Hur kan något nytt sägas då det inte finns några ord som beskriver det som hänt? Och hur kan den nya väven skapas då berättelsen ständigt förnekas av dem som har rätten att definiera vad som är sant?