Sammanbrott handlar inte om förmågan att skrika högst utan om hur djupt man kan känna. Förluster öppnar en existentiell fallucka i tillvaron och den ångest vi kan känna har sin grund i upptäckten av livets osäkerhet. Sammanbrottet kan vara nödvändigt för att hitta nya vägar. Ångesten i sig är inte heller farlig, den är tecken på hälsa, på öppenhet, på liv.

Vi får lära oss att undvika jobbiga och besvärliga känslor som om de vore problem snarare än naturliga reaktioner på livets oundvikliga svårigheter. För några av oss leder denna strategi till en evig och utmattande kamp mot våra inre upplevelser. Det är en kamp som är omöjlig att vinna eftersom det inte är våra känslor som är problemet. Att något gör ont innebär att det betyder något för oss. Det är det som är viktigt som känns. Smärtan kan visa sig vara vår allra bästa vän om vi vågar möta den med öppenhet, medkänsla och intresse.

Meningarna i det första stycken kommer från en bok om sorg och förluster av Annika Borg som heter Inga fler dagar inom parentes. Det andra handlar om ACT-terapi. Annika är präst. Hon diskuterar existentiella frågor ur ett perspektiv bortanför den psykologiska teorin som gör mig sugen på att lägga min sista studiemedelstermin på att komplettera min utbildning med teologi. För mig handlar inte tro om religion och religion handlar inte om Gud. Religion handlar om människor, sårbarhet och makt. Gud är något annat.