Jag såg en film idag. Jag såg en kvinna som förlorat sin älskade försöka älska igen och jag såg hennes ansikte förvridas i smärta då nyheten mötte minnet och minnet var starkare. Jag kände igen den smärtan så väl. Jag känner igen hur kroppen sträcker sig ut i längtan och begär och det ögonblick när den förstår att detta är något annat… jag känner igen besvikelsen… och hur alla känslor rinner ut och försvinner som spillt vatten i sand.

Det var inte han.

Kroppen kan inte se, den kan bara lyssna till tankarna och fantasierna men när den får kontakt så går den inte att lura.

Jag känner igen den förtvivlan som följer.

Jag kommer aldrig att kunna känna något igen. Min kropp är död.

Samtidigt finns det en gåva gömd i någonstans i smärtan, någonstans under förtvivlans drastiska dom. Där finns en viskning från ett hjärta

- jag kommer aldrig att acceptera något mindre vackert –

som nu förstår vad som är värdefullt.