Hur jag förtrollas av människor som brinner sakta, lugnt och ihärdigt. Hur jag hypnotiseras av deras glöd och flammande passion gömd under en blygsam yta. Hur jag fylls av deras värme när de talar. Hur jag inte kan avstå från att lyssna då de talar - rakt från hjärtat - då de glömmer sig själva och deras tunna, mjuka skal faller undan. Då de står vidöppna i all sin sårbarhet, i all sin nakna verklighet och generöst ger av sina drömmar, sitt hopp och sin rädsla. Okonstlade. Utan egenintresse. Utan jakt på bekräftelse. Förlorade i sin sak. Det här är människor som inte syns i mängden, som försvinner i sin ödmjukhet. Grå på utsidan och flammande röda inuti. De här är människorna jag förälskar mig i; ett ögonblick, en minut, en timme eller en livstid. Det här är människorna som inspirerar mig och fyller mig med en glädje och längtan efter ett större liv. Ett liv större än Jag.

Strax skiftar ännu en årstid och jag drömmer förändringsdrömmar där jag tvingas flytta från min lägenhet, den här gången till en vacker men ranglig bostad som hotar blåsa omkull.

Snart byts en kull kamrater ut mot en annan och jag drömmer förlustdrömmar, där den senaste andre som rört mitt hjärta väljer att inte fullborda min önskan.

Frågor som ”hur känns det inför hösten” börjar dyka upp och jag konstaterar att jag i princip inte tänkt en tanke inför hösten.

Ikväll när vi lämnade restaurangen strax efter tio på kvällen doftade det vinter i luften.