Det känns som att gå uppför en trappa av förståelse. Varje steg kräver en stunds eftertanke och varje steg kräver en händelse, en tillämpning för att omsätta eftertanken i praktik. Nästa kliv bygger på det förra och det finns ingen genväg. Jag förstår vikten av att hitta sin egen väg och varför det inte går att berätta för någon annan hur det är. Det är inte så för någon annan förrän det hänt dem. Ibland längtar jag efter någon att samtala med, någon som står på ungefär samma trappsteg som jag, eller högre upp, som i studiecirkeln i våras Jag förstår varför människor vänder sig till andliga ledare med frågor och frustrationer. Det är svårt att fråga någon som inte går och funderar på samma sak. Samtidigt förstår jag också varför samma ledare inte ger några svar utan istället ställer fler frågor. Ibland känner jag mig nästan lite religiös, kikar på min nyinköpta bok av Thich Nhat Hanh och skrockar lite åt mig själv. Snart är sommaren slut och jag har inte hunnit mer än två böcker, men det gör ingenting.