Närjag var 10 år och vuxenvärldens omhuldande famn råkade tappa mig på huvudet i det stinkande hål jag lärt känna som Botkyrka Kommun, så hittade jag min verklighetsflykt i en av amerikas evighetslånga såpoperor. Kl 1930 varje veckodag kunde jag kalibrera min unga omskakade själ genom att helt uppslukas av en värld som skymde morgondagens utmaningar. Där fann jag mitt livs andra fiktiva idol (efter hästbokshjälten Alec Ramsey), en vän 20-årig miljonärsdotter som kämpade för kärleken och snöpligt nog blev dödad av manusförfattarna just när hon funnit den. Typiskt såpor... Detta fruktansvärda öde som tog andan ur mig (vad gör man när någon tar livet av den manifesta formen av ens mest effektiva försvarsmekanism?!)(ja, svara på den du) fick mig att i ren och skär förtvivlan producera mitt första skönlitterära material - ett manus som återförde karaktären till livet. Typiskt såpor...

Samma sommar som denna såpakaraktär förtvinande i cancer tog Sverige brons i fotbolls-VM. Det är det enda sportresultat jag någonsin lagt på minnet.

Nu, när man minst anar det! (? så kan man väl inte säga?), så beslutar sig tv4+ för att sända denna såpa i repris från första avsnittet och som genom ett mirakel återförenas Jag och min Idol. Wow. Det första som händer i serien är att hon blir bedragen av sin fästman under självaste förlovningen. Men å.. typiskt. Ödets ironi.

Vad är då den försvinnande poängen med detta inlägg? Kanske en stilla undran om det är nu, när jag levt en generation, som livet börjar gå i cirklar. Allt kommer tillbaka. Allt börjar om. Fram är bak och bak är fram.

Eller så ville tv4 bara fylla ut lite programtid till lågpris.