En kort förklaring av den åttafaldiga vägen ur boken av Gregory Kramer som jag läser just nu:

Right View handlar alltså om att förstå konsekvensen av våra handlingar, tankar och talade ord, den korrekta förståelsen av karma. Innan vi kan se att vissa av våra handlingar skadar oss själva och andra så är det inte möjligt att välja en väg som leder oss mot uppvaknande.

Right Intention handlar om att när sinnet är riktat åt ett visst håll – mot vänlighet, medkänsla och att släppa taget så följer två specifika beteenden:

Right Speech – att tala om saker och ting precis såsom vi uppfattar dem och att tala med vänlighet. Sanningen uttalas med en förståelse för att sanning är subjektiv.

Right Action – att utföra handlingar som gör gott för oss själva och andra.

Right Intention leder också till ett mönster av handlingar; Right Living, som kan vara t ex att undvika att ägna sig åt ett arbete som orsakar andra skada.

Right Effort handlar om en ansträngning att utvecklas och lära. Det kan innebära att reflektera över viktiga frågor i livet eller att låta bli att umgås med människor som talar med illvilja. Denna ansträngning riktar sig mot att släppa taget och mot lättnad, inte mot att uppnå eller erhålla något.  Ansträngningen för energi till ögonblicket av upplevelse.

Right Effort är basen för Right Mindfulness, en medvetenhet om saker och ting, människor, samtal och förnimmelser som de är här och nu utan att döma eller värdera dem. I stället för att fångas i reaktioner av tankar och känslor blir vi medvetna om dessa reaktioner och låter dem vara. Upplevelser möts med accepterande och välvillig (nonaversive) uppmärksamhet. Sinnet blir medvetet om sig själv, om andra och om omgivningen.

Right Concentration är det sinnestillstånd som är nödvändigt för att utöva mindfulness, ett ögonblick av samlande och lugn som vi t ex söker då vi andas ut några minuter på verandan eller ägnar oss åt en längre stunds meditation.

Så vad ska vi göra då? När vi förstår hur lidande uppstår och hur det upphör, när vi förstår skillnaden mellan att klamra sig fast och att släppa taget, hur ska vi göra i praktiken, enskilt och tillsammans med varandra? Buddha samlade sina insikter om de handlingar och omständigheter som krävs för att förverkliga en idé om frihet till verklighet i vad han kallade den åttafaldiga vägen. Han talade om den rätta vägen, inte rätt som i en moraliserande förställning om rätt och fel, utan rätt som i den väg som leder till ett visst resultat till skillnad från de andra vägar som leder till andra resultat. Buddismen är alltså, som jag förstår det, en praktisk religion som bygger på kausalitet och funktionalitet. Gör jag si blir det så, gör jag så blir det si. Precis denna grundläggande förståelse, som vi i västerländsk psykologi klatschigt (?) nog kallar beteendeanalys, är den första delen av den åttafaldiga vägen, ”right view”, översatt till ”rätt uppfattning” på svenska.

Wikipedia-artiklen säger för övrigt att du inte får ljuga vilket jag uppfattar som en missuppfattning av läran. Om du ljuger kommer det dock att få vissa konsekvenser och vill du undvika dessa bör du tala sanning, det är inte samma sak som att du "måste" tala sanning, om du gör det bara för att du måste det så tar du ju heller inte alls ansvar för ditt handlande utan skyller det på regeln som sådan. Att säga som det är, utan förvrägningar är inte heller detsamma som att avslöja all information vilket uttrycket "du får inte ljuga" kan antyda. Senare står det att mindfulness handlar om självkontroll vilket jag också motsäger mig, medvetenhet och kontroll är inte samma sak och mindfulness handlar inte om kontroll, tvärtom handlar det om att släppa kontrollen, iaktta och varsamt rikta uppmärksamheten.

Vår genusföreläsare tillika en av vårt universitets mest kända forskare och psykologer, Eva Magnusson, menade att KBT-traditionen saknar något som de andra har, nämligen en tydlig värdegrund. Buddha menade att livsregler inte kan praktiseras utan etik, det är etiken som håller praktiken på den rätta vägen. De som förhåller sig kritiska till den moderna mindfulness-trenden framför ett liknande argument, dvs att det är en praktisk lära tagen ur sitt (etiska) sammanhang. Det här har jag reflekterat över själv under våren, hur retoriska imperativ som Carpe Diem! och Lev i nuet! används godtyckligt som ett sätt att blunda för sina medmänniskors behov och förneka ansvar, något som är precis motsatsen till vad mindfulness handlar om; tolerans, medkänsla och omtanke ur medvetenhet. Därför räcker det inte heller att klippa ut meditation och klistra in den där vi tycker att det passar. Därför räcker det inte att kasta sig i Lycko!-vågen och åka med på Nu!-tåget. Vi behöver förstå varför vi gör det vi gör och vilken etisk grund våra valda praktiker vilar på.

Att medvetande-görande är vägen till frihet från lidande är för övrigt de olika psykologiska traditionerna rörande överens om, varför det är synd att motsättningarna mellan traditionerna ges så mycket uppmärksamhet. Personligen tycker jag det är mer intressant att reda ut vad de har gemensamt. Jag håller därmed (fortfarande) inte med en annan KBT-föreläsare som bytt bana från den psykoanalytiska och menade att hon varit tvungen att backa ut ur en ficka för att köra in i en annan. Jag tror att det övergripande perspektivet är fullt möjligt och mycket viktigt och vi ska vara mycket glada för att just vi går på ett universitet som inte valt sida.