Den tredje ädla sanningen (the third noble truth) säger att lidande upphör då hunger (hunger efter njutning, varande och icke-varande, se nedan) avtar. Vi är vana att tänka på lycka som något vi erhåller genom att uppnå något, genom att bra saker händer oss eller att vi får det vi vill ha. Enligt buddhismen innebär lycka frånvaro av lidande och erhålls då vi släpper taget; då hunger, girighet och aversion lämnar oss. Detta upphörande sker gradvis och är inte konstant, lycka är inte ett evigt tillstånd, men då vi en gång upplevt stillheten och friden i ett ögonblick fritt från begär så fungerar denna upplevelse som en vägvisare för oss. Ingen av de tillstånd av frånvaro som beskrivs hänvisar till livslånga tillstånd utan det nuvarande ögonblickets mentala aktivitet.

Buddha använde medvetet negativa prefix för att beskriva olika tillstånd fria från de olika typerna av hunger. En positiv definition leder lätt till prestationsinriktade tankar, exempelvis girighet vs generositet – ”är jag generös nog?”, ”känner jag rätt sorts generositet?”. Om sinnet för ett ögonblick är fritt från girighet, så är det tillräckligt. I frånvaro av girighet är sinnet tillgängligt för sunda tankar och de kommer att forma sig spontant.

Mer om den tredje ädla sanningen för den som är intresserad:

Greed – lobha. Frånvaron av girighet – alobha. I ett ögonblick då sinnet är helt fritt från att dra eller hålla fast något objekt (en person, en ägodel, information etc) kommer tanken att vara fri från själviskt begär. När ett sådant sinne berörs av en annan människas behövande så manifesteras en kraft av generositet (dana). Generösa tankar och handlingar framträder naturligt ur ett sinne fritt från girighet.

Aversion/hatred – dosa. Frånvaron av aversion – adosa. Ett sinne fritt från aversion producerar tankar och handlingar fria från bortstötande, fördömande, rädsla eller ens en glimt av missnöje. När ett sådant sinne berörs av en annan framträder spontant aktiv vänlighet, lovingkindness (metta). Frånvaron av aversion är kärlek, den spontana responsen från ett icke-aversivt sinne.

Delusion – moha. Frånvaron av självbedrägeri/vanföreställning – amoha. Ett sinne fyllt av vanföreställningar är upptaget i en förvirrad likgiltighet inför andra dit kommunikation inte når fram. I frånvaron av vanföreställning är sinnet öppet och redo att ta emot ting och människor som de är. Ett sådant sinne är redo för vishet (panna). Vishet är att se saker som de är i det nuvarande ögonblicket. Interpersonell vishet manifesterar sig som medkänsla, skicklighet och perception. Sinnet är inte upptaget med begrepp och konstruktioner utan möter andra med kärleksfull och obunden omtanke. Då vishet delas med andra skapas fred, klokhet och insikt.

Freud menade att normaltillståndet är en viss nivå av neuros som innebär ett lidande alla människor delar, en oundviklig del av livet. Att lära människor leva med ett visst mått lidande är därför målet för de flesta psykologiska skolorna. Buddha menade att en djupare, mer stabil lycka är möjlig.

Frånvaro och upphörande låter som vägen mot ett tillstånd av tomhet men så är inte fallet. Kramer använder som metafor en burk med lerigt vatten. Då leran får sjunka till botten eller silas bort är det som återstår klart. På samma sätt fungerar sinnet; då hunger avtar återstår kärlek. Då sunda tendenser överväger osunda ändras vårt beteende, exempelvis övergår kallprat – "babblande som döljer våra rädslor" – till blygsamma uttryck för omtanke och vänlighet. När självcentrering minskar händer fantastiska saker. Eftersom andras glädje skänker oss glädje börjar vi söka efter denna glädje överallt i livet, glädje ur en medkänsla som är fri från självreferenser och som rymmer precision och korrekthet, kärlek som grundar sig i omtanke renas från självet. Sådan kärlek renad från självet har ingen anledning att begränsa, detta föder en intimitet ur obehindrad medvetenhet i stället för ur själviska begär.