Det finns egentligen bara ett fenomen som kan väcka önskan i mig att hoppa av hela psykologtåget. Det är de gånger då informationsflödet är så mättat att det hotar kväva mig och jag inte lyckas värja mig ifrån det. Det är svårt för våra föreläsare att varna oss för det eller att tala om för oss hur vi ska hantera det då de själva befinner sig på samma väg som vi, om än vid en annan milstolpe. Varningarna kommer istället från andra håll och ibland på ett språk som når öronen som fornnordiska. Ibland får jag söka upp en vanlig dödlig, en icke-psykolog, och be om en översättning. Vid sådana ögonblick får jag ta ett djupt andetag och försöka minnas hur det var innan, då när det inte fanns 100 betydelser för ordet "tänka", då när symboliken inte hade 100 dimensioner, då när människor sa vad de sa och det övriga på sin höjd var intuitivt, då när inte kroppspråk, tonfall och antydningar skrek mig i ansiktet, då när inte 100 möjliga tolkningar ställde sig på rad som dominobrickor och krävde följdfrågor för att förstå budskapet. Herre gud, jag är helt skadad, jag vill bara kunna höra och prata som en VANLIG MÄNNISKA IGEN, släpp av mig!

Men nej, jag vill ju inte det. Jag älskar ju den här resan.