Jag tittar hoppfullt ut mot himlen där molnen antyder att skingras, förbereder min kaffekopp, min bok och klär av mig inför solens värmande händer. Huden längtar efter beröring, jag njuter när den rör mig och fryser då den lämnar mig. Sinnet längtar efter verklighet. Det vill andas öppet, andas autentiskt liv. Jag kan riktigt känna hur själen djupt drar efter andan då dörren öppnas. Men solen vill inte stanna och det blir för kallt igen. En blick mot himlen möter en front av tjocka, vita moln och sinnet ropar ”nej! stanna!” men det är som det är och jag samlar besviken ihop mig och går in igen.

Så är det även med uppmärksamhet, inte sant? Jagets längtan efter att bli sedd, rörd och förverkligad. Samtalen är andetagen som ger liv och tystnaden obarmhärtigt kall, en bortvänd blick en sol som skyms och glömska den stängda dörren. Förgät mig ej, ty när du är borta bleknar jag och rodnaden du lämnat på min hud försvinner. Jag finns inte mer.

En glimt ur Insight Dialogue av Gregory Kramer, om interpersonell mindfulness:

En bristande acceptans inför självet manifesterar sig i rädslan för att bli avvisad och får oss att dra oss undan från andra. Jag gömmer mig från dig så att du inte ska avslöja mig som ovärdig. Avvisande innebär en interpersonell död, ett fruktat icke-existerande. Rädslan för att bli avvisad hindrar oss från att ta emot just det vi det vi hungrar efter. Det blir som att stå i ett skyfall mitt i öknen där vi håller på att dö av törst samtidigt som vattnet obarmhärtigt rinner ner i sanden runt omkring oss och vi knyter våra händer i rädsla, trots att allt vi behöver göra är att öppna våra händer för att dricka.

Poängen med denna iakttagelse, såsom med de övriga av Buddhas insikter, är inte att ytterligare överväldigas av skam inför sin egen svaghet utan att genom att lägga märke till hur rädsla som denna, som en del av vad det är att vara människa, som en del av vad det är att leva, manifesterar sig i vardagen och möta sig själv och andra med medkänsla och acceptans.