Efter att ha gått en grundkurs i mindfulness-meditation och kämpat mig igenom en bok som talar i dubbel svår tunga; buddism-språket och psykoanalys-språket har jag nu tagit nästa kliv till en bok om interpersonell mindfulness. Den beskriver en metod som kallas Insight Dialogue och är efter några sidors inledning synnerligen intressant. Jag är nu tacksam för kampen att följa Mark Epstiens tankebanor eftersom flera av de begrepp han tar upp återkommer även i denna bok. Ännu så länge verkar metoden gå ut på att medvetandegöra sitt interpersonella fungerande genom övningar i kontemplation kring värdsliga ämnen, sådant som berör alla och envar, t ex åldrande. Meditationen sker i pauser i samtalet men också i själva samtalandet som sådant. Jag återkommer när jag fått mer grepp om hur det hela går till.

Igår pratade jag med en blivande jurist som avbröt mig med ett frågande "mindfulness, vad är det?!" och blev ett ögonblick återförd till verkligheten - den där platsen där alla inte vet samma saker om allt. Jag försökte förklara och lyckades nog bättre än när jag försökte beskriva för Solskenspojken hur man kan äta filmjölk med medveten närvaro men möttes av samma skeptiska ansiktsuttryck. Det låter flummigt, konstaterade han och jag sa inte emot för visst är det flummigt, om flummigt innebär att det finns något ogripbart över det. Inte som lagboken. Eller? Nå. Nyttigt! tänkte jag efteråt för det är så lätt att glömma hur det var att inte veta.

Mindfulness är ett svårt begrepp, medveten närvaro är inte så mycket mer funktionellt det heller tycker jag. Sinnesnärvaro? Fortfarande flummigt. Uppmärksamhetsträning är det bäst beskrivande ord jag hittills kunnat finna för det är vad det handlar om. Träning i att skifta och upprätthålla fokus, något som det finns ett skriande behov av i dagens massiva flöde av information. Men det är ju mer än så. Det är också ett förhållningssätt baserat på nyfikenhet och tolerans, vilket jag försökte förmedla till juristen. Det skiljer sig från KBT eftersom det inte handlar om att använda tankens kraft som ett verktyg utan att lägga märke till tänkandets natur.

Om en något föråldrad variant av KBT varit att, i likhet med livscoachernas uppmaningar (och det tar emot att kalla det KBT eftersom det hoppar över hela förarbetet som är grunden till den kognitiva omstruktureringen men ok), se sig själv i spegeln och tänka

-jag är bra!

så skulle man kanske kunna säga att mindfulness istället handlar om att konstatera

-det här tänker jag om mig själv just nu, jaha, intressant.

och

-jag är så här, jaha. Så spännande!

eller

-nämen, nu tänkte jag så där igen! ja.. det verkar hända lite då och då.. skulle jag kunna kalla de här tankarna något så jag känner igen dem ännu lättare nästa gång?

Ja, flummigt är det väl. Problem uppstår då vi blandar ihop våra tankar med verkligheten utanför oss och utgår ifrån att de är samma sak, oavsett om tanken talar sanning eller ej. Då kan ett första steg vara att lägga märke till tanken när den uppstår, försökte jag med juristen, som visserligen nickade men sedan bytte ämne vilket säger mig att det frö jag försökte så på sin höjd trillat ner på backen. Nåväl. Jag får söka vidare i språkets rikedom efter form för det flummiga.

Du är som ett frö för vinden, sa jag till honom, jag försöker fånga dig och fjuh! så flyger du undan. Va, vadåra? sa han och han har något mjukt i blicken när han pratar och ibland något sorgligt, som ett veck av bekymmer på en kudde och det är svårt att inte titta. Jag försöker lära mig mod och jag valde att be honom om hjälp (igen) för att jag tror att han är den som gör när andra tvekar. En ofrivillig äventyrare som inte valt sitt uppbrott men inte heller räds de nödvändiga stegen på sin egen resa. Jag tror att han är en bra kompanjon på upptäcksfärd i nya länder, om man hinner med innan han svischar iväg igen, på egen hand.

Det är något magiskt med maj.

Idag var också en bra dag.

En modig dag.

En glad dag.

Idag har jag sjungit Norah Jones med N och N berättade att hon sjöng en av våra sånger i Indien. Tänk ändå.. en av våra sånger.. i Indien. Fina N, hon sjunger som en fågel av glas. En dag kanske ni kan få höra.

En sådan där dag när himlarna möts. En sådan där dag då minnen spricker i sömmen så att drömmarna rasar ut i blixtrande kaskader. Det är ett gudarnas kuddkrig som pågår bakom molnen och änglarna skrattar lyckligt när de ruskar sina vingar. Jag fångar en droppe i min hand och ser den försvinna. Mitt hjärta gör ont och himlarna tar farväl. Vi ses igen.

Jag mötte en pojke som fastnat i lera och tänkte på solskenspojken, knappt två år äldre än sin generations broder men driven av en avundsvärd skärpa och handlingskraft den andre blivit berövad. Solskenspojken som sturskt hävdar sin rätt och sin vilja och inte räds att trampa upp sin stig tvärs över ägda marker medan den andre pojken uppgivet står kvar under sin evigt mulna himmel med fötterna djupt i gyttjan, fångad i en blek dimma som sökt sig in och fördunklat hans tankar och varken unnar honom regn eller sol eller svar. Men medan solskenspojken fortsätter söka sin bekräftelse i självtillräcklighet, framgång och status maskerat i förnekelsens hårda, kalla rustning slår ett modigt hjärta stadigt någonstans ute i det grå, ett hjärta som ger utan några löften, ett hjärta som drömmer utan hopp, ett hjärta som väntar på att vakna och sprida sitt eget ljus. Ett lejonhjärta som aldrig fått en chans att visa sin styrka.

Och så, när en smärre olycka avbrutit lyckoruset såsom det brukar vara i livet, och psykologkandidaten snopet haltade tillbaka till sitt rum efter att ha drattat omkull i trappan och stukat nåt inne i foten, så fick hon.. TADA!.. ett studiebesök på sin älskade stressklinik i slutet av maj! Fröjd!

Är det för mig? Ja! Det är det!! Let's go!

En gammal Indiansk sägen, hämtad ur boken nedan.

En ung krigare stördes av att han inte kunde paddla över en flod pga att vinden hela tiden blåste honom tillbaka. Förargad bestämde han sig till slut för att leta reda på vinden och stoppa den. Han gick mot vindens riktning tills han fann dess källa i form av en örn och lurade örnen så att den föll ner och fastnade i en klippskreva. I samma ögonblick stannade världen, vädret blev outhärdligt varmt, alla sjöar torkade, djuren dog och människorna led. 

Inom tibetansk buddism används vinden som metafor för sinnet eftersom det ständigt rör sig. Den som har en emotionell problematik sägs ha en vind-problematik. Att försöka tvinga sinnet till stillhet är som att försöka stoppa vinden. Att finna ro handlar alltså inte om att stoppa sinnet utan att se på det som sker där på ett annorlunda sätt.