Efter att ha gått en grundkurs i mindfulness-meditation och kämpat mig igenom en bok som talar i dubbel svår tunga; buddism-språket och psykoanalys-språket har jag nu tagit nästa kliv till en bok om interpersonell mindfulness. Den beskriver en metod som kallas Insight Dialogue och är efter några sidors inledning synnerligen intressant. Jag är nu tacksam för kampen att följa Mark Epstiens tankebanor eftersom flera av de begrepp han tar upp återkommer även i denna bok. Ännu så länge verkar metoden gå ut på att medvetandegöra sitt interpersonella fungerande genom övningar i kontemplation kring värdsliga ämnen, sådant som berör alla och envar, t ex åldrande. Meditationen sker i pauser i samtalet men också i själva samtalandet som sådant. Jag återkommer när jag fått mer grepp om hur det hela går till.

Igår pratade jag med en blivande jurist som avbröt mig med ett frågande "mindfulness, vad är det?!" och blev ett ögonblick återförd till verkligheten - den där platsen där alla inte vet samma saker om allt. Jag försökte förklara och lyckades nog bättre än när jag försökte beskriva för Solskenspojken hur man kan äta filmjölk med medveten närvaro men möttes av samma skeptiska ansiktsuttryck. Det låter flummigt, konstaterade han och jag sa inte emot för visst är det flummigt, om flummigt innebär att det finns något ogripbart över det. Inte som lagboken. Eller? Nå. Nyttigt! tänkte jag efteråt för det är så lätt att glömma hur det var att inte veta.

Mindfulness är ett svårt begrepp, medveten närvaro är inte så mycket mer funktionellt det heller tycker jag. Sinnesnärvaro? Fortfarande flummigt. Uppmärksamhetsträning är det bäst beskrivande ord jag hittills kunnat finna för det är vad det handlar om. Träning i att skifta och upprätthålla fokus, något som det finns ett skriande behov av i dagens massiva flöde av information. Men det är ju mer än så. Det är också ett förhållningssätt baserat på nyfikenhet och tolerans, vilket jag försökte förmedla till juristen. Det skiljer sig från KBT eftersom det inte handlar om att använda tankens kraft som ett verktyg utan att lägga märke till tänkandets natur.

Om en något föråldrad variant av KBT varit att, i likhet med livscoachernas uppmaningar (och det tar emot att kalla det KBT eftersom det hoppar över hela förarbetet som är grunden till den kognitiva omstruktureringen men ok), se sig själv i spegeln och tänka

-jag är bra!

så skulle man kanske kunna säga att mindfulness istället handlar om att konstatera

-det här tänker jag om mig själv just nu, jaha, intressant.

och

-jag är så här, jaha. Så spännande!

eller

-nämen, nu tänkte jag så där igen! ja.. det verkar hända lite då och då.. skulle jag kunna kalla de här tankarna något så jag känner igen dem ännu lättare nästa gång?

Ja, flummigt är det väl. Problem uppstår då vi blandar ihop våra tankar med verkligheten utanför oss och utgår ifrån att de är samma sak, oavsett om tanken talar sanning eller ej. Då kan ett första steg vara att lägga märke till tanken när den uppstår, försökte jag med juristen, som visserligen nickade men sedan bytte ämne vilket säger mig att det frö jag försökte så på sin höjd trillat ner på backen. Nåväl. Jag får söka vidare i språkets rikedom efter form för det flummiga.

Du är som ett frö för vinden, sa jag till honom, jag försöker fånga dig och fjuh! så flyger du undan. Va, vadåra? sa han och han har något mjukt i blicken när han pratar och ibland något sorgligt, som ett veck av bekymmer på en kudde och det är svårt att inte titta. Jag försöker lära mig mod och jag valde att be honom om hjälp (igen) för att jag tror att han är den som gör när andra tvekar. En ofrivillig äventyrare som inte valt sitt uppbrott men inte heller räds de nödvändiga stegen på sin egen resa. Jag tror att han är en bra kompanjon på upptäcksfärd i nya länder, om man hinner med innan han svischar iväg igen, på egen hand.