Idag saknar jag dig igen.

Idag kramar jag mitt eget hjärta och det minns hur du höll det.

Idag är ännu en dag av tacksamhet för att varje mellanrum nu är fyllt av skumplast och varje fall är skonsamt.

Jahapp ja.. det är onekligen intressant att läsa sig själv för ett år sedan. Just det där skrev jag en artikel om som nästan publicerades i Psykologtidningen men i sista stund fegade jag ur och gjorde inte de begärda ändringarna som krävdes. Hm. Feeeegis. Feeeee.. jaja.

Erik Jonsson skriver från Umeå Open:

Tematiskt sätt bjöds man som vanligt med på en exposé genom febersjuka förvirrade drömmar, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Dessa vittnesmål kan aldrig bli nog påtagliga och genuina. Det är veritabla skrin av leda, från liv målade grått i grått, från samhällets marginaler, där inte ens ett spirande kreativ musikerliv kan växa utan måste gå under. I Totalt Jävla Mörkers regi är godhet och mänsklig värdighet något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärlekens stympande och undergång som skildras.

Jag som inte kan något om musik kan inte säga något om det men när det gäller Erik Jonssons skrivande hand är det bara att buga sig i vördnad (och det förvånar mig inte att somliga omskrivna hukar sig i skräck). Att läsa Eriks texter, vad de än må handla om, är som att försöka trycka sig igenom en vägg av vegetation mot Edens lustgård och jag är helt enkelt för smutsad för att lyckas ta mig in, öbönhörligt avvisad med en doftranka intrasslad i håret när jag till slut ger upp och moloket och något förnedrad återvänder hem till syndens näste.