Kandidat C reflekterar kring hur småvuxna kvinnor ibland har svårt att bli tagna på allvar, hur de känner sig överkörda eller klappade på huvudet av diverse nedlåtande karlar. Jag påpekar hur små ettriga tjejer är den bästa medicinen vid nattbråk i snabbmatsrestaurangen. De stora bråkiga grabbarna kommer helt av sig och vill inte heller ge sig på en liten tjej (inte inför andra iaf).

-Ja men du då, säger kandidat C, du borde väl sätta respekt i folk?

-Nej.. jag blir mest rädd, svarar jag förvirrad för så är det ju. Jag lyckas inte bli arg och riva ifrån ens när jag vill. Inte öga mot öga åtminstone.

Jag funderar lite smått på vad hon syftar på – min imponerande längd eller.. min bistra uppsyn? Min mamma ser alltid arg ut förutom när hon skrattar högt, vilket hon i och för sig gör både gärna och ofta. Jag har dock fått för mig att jag på alla sätt och vis är mer lik min pappa och han gick väl mest omkring och såg allmänt frånvarande ut. Tänk om jag ovetandes har anammat det östeuropeiska ansiktsuttrycket som en av våra handledare har! Mammas valon-blod! Livets bitterhet! En essentiell depressivitet! Nattens skugga! (Vadå nattens skugga? Hur ser den ut? Färglös? Har dagens skugga färg? Nattens skugga är väl lite farligare.. Ah, ja just det.)

Anyway, det var ju faktiskt kroppsstorlek vi pratade om så låtom oss stanna där. Som den trogne läsaren vet (och icke äro ni många nu för tiden sedan besöksstatistiken fallit som en sten från 200 till 20 om dagen) så återkommer då och då tjatet om vad det innebär att släpa runt på en utdragen kvinnokropp. Ett visst getöga brukar också slängas mot de småvuxna kvinnorna vars nätta figurer verkar slå an grottmänniska-genen (reptilhjärnan?) i en stor andel män. De är de där männen som lyfter sina små flickor och bär omkring på dem såsom jag tänker att jag aldrig ska bli buren eftersom jag själv inte brukar välja långa män (de slår tyvärr bara an släkt-genen i mig och jag får varken lust att para mig eller bli buren)(egentligen borde de väl slå igång söka-en-fadersgestalt-syndromet men nej, Sigmund, nej, det funkar inte). Men plötsligt händer det! När jag minst anade blev jag faktiskt buren! Och inte ens av en grottman (tack och lov)(även om han erkänt sig vara drabbad av frälsarkomplex men det är inte riktigt samma sak)! Hoppet är återställt till m(a)nskligheten!