Första mötet med handledarna på praktikplatsen.

Det jag främst reflekterar över när jag går därifrån är skillnaden mot de introducerande arbetsplatsmöten jag är van vid sedan tidigare och jag tänker på det som en kulturskillnad. Företagskulturen som jag upplevd är glättig, rapp och extrovert. Ledaren tar emot besökaren som en VIP-kund med tydlig självsäker hållning, säljande ansiktsuttryck, kraftigt handslag och en officiell kram. "Men TJENARE! Hur är LÄGET!" eller "Välkommen, vad ROLIGT! Kom IN!". Det är nystruken skjorta och putsade skor, det är stadig blick och colgate-leende. Det är ENERGI alla tider på dygnet. Det är småprat och sport och fritid, semester och aktiviteter mellan rapporter om verksamheten och branschskvaller. Det är en tydlig rangordning. Det är tydliga ramar. Det är en hejdundrande optimism och en intränad stolthet. Fråga mig! Här gör vi så här, det är en självklarhet, kul att du vill vara en av OSS!

På hälsocentralen är det lite annorlunda. Ett artigt men försiktigt mottagande. ”Hej. Ja.. vi kan gå upp..”. Det är inneskor och casual. Mottagandet är avvaktande, sökande, och ganska stelt. Det är personligt men ändå opersonligt. I privata kläder sitter en annan sorts integritet. ”Vi tänkte att vi skulle lära känna varandra.. ja.. vi kan ju berätta lite om oss själva kanske.. mm.. jag börjar väl med jobbet”. Någon pratar, de andra lyssnar. De lysssssssnar. Rösterna är lugnare, långsammare. Blickarna är mjuka men ibland trötta och något frånvarande. Det känns om att det pågår ett samtal på flera nivåer. Ett metasamtal, ett samtal och ett inre samtal. Det funderas och undras. ”Hur ställer ni er inför det här?”. Det är ett erbjudande, ett val, men vi har höga förväntningar. Hade du en fråga? Vi jobbar hårt här, jo det vi gör ÄR viktigt, men vi tänker inte övertyga dig, du kommer att märka det.

Örfilen bränner mot min kind och jag håller den medvetet kvar. Den finns en njutning i rodnaden, en berusning i bestraffningen. Den kommer förstås inte i närheten av den smekning som jag minns men den är fortfarande en beröring och inför törsten är den LIV när inget annat rör sig.

Men missförstå mig inte älskade, jag önskar dig inte åter. Det var ett snedsteg, en tillfällig förvirring. Det var din hand emot min kind ett ögonblick för länge. Det var en sekund på en klocka som för länge sedan stannat. Nu är det över, jag går och jag ser mig inte över axeln.