Jag minns hur jag frågade mig själv för mer än tio år sedan vilken känsla som är är den värsta känslan och jag minns att jag svarade mig själv: Besvikelse. Eller att Ångra sig. Sedan har jag ägnat stora delar av mitt liv åt att undvika de känslorna genom att försöka låta bli att Hoppas och låta bli att Chansa.

Planera, avvakta, vänta, stanna i det trygga.

Nu är det ju inte riktigt så enkelt eftersom sådant vi försöker trycka undan tenderar att återkomma med kraft, som en badboll nedtryckt under vatten, som en av våra lärare så träffsäkert beskrev det. Därmed har jag fattat vansinniga beslut i stundens hetta, kastat mig in i återvändsgränder, trampat rakt genom tunna isar och sedan återigen överväldigad slickat mina sår rena från krossat Hopp och svidande Besvikelse.

Ett liv av undvikande är som att springa inåt i en tvådimensionell spiral - det leder ingen annanstans än tillbaka till mitten.

Jag blir fortfarande båda överväldigad och livrädd när Möjligheten dyker upp i blickfånget med all sin oförutsägbarhet men jag är inte längre intressead av att titta bort bara för säkerhets skull. Inte heller är jag längre så övertygad om att det är så farligt att bli besviken eller att ångra sig. Precis som alla andra känslor tänker jag mig i stället att de visar vägen någonstans - någon annanstans är tillbaka till mitten. Sedan är det ju också så att bara för att man vet vägen betyder inte det att man måste gå den, men det blir betydligt lättare att välja.