Sicken svår tenta det här var. Ett medelvärde brännande nära godkänt-gränsen. Den var verkligen en stor utmaning. Inte bara tentan utan hela kursen. Trots ett brinnande intresse från min sida har jag upplevt att jag med våld fått pressa mig igenom litteraturen i en takt som snuddar vid så lite som en tredjedel av vad jag brukar klara av. Var eller varannan dag har jag gråtit över böckerna och fått ta pauser, känt mig som ett mähä och ett allmänt vrak, bitit ihop, ringt vänner, legat vaken till mitt i natten, skrivit lappar om eländiga dysfunktionella mönster, tyckt synd om mig själv, blivit förbannad på människor i mitt liv, blivit förbannad på mig själv, ägnat mig åt desperat distraktion. Jag har genomlidit mitt lidande. Till slut har jag skrivit den mytomspunna och fruktade tentan tacksamt omhuldad av internaliserade arbetsrelaterade framgångar från de tio senaste åren av övervunna utmaningar på jobbet.

Ja, en påse Självförtroende i frågor om arbetsinsats fick jag trots allt med mig som färdkost från min arbetsplats. Tack för det Televerket (eller ja, ni vet). Livet i skolan kräver en hel del småätande ur den påsen kan jag intyga.

Den krackelerande gränsen till det privata har jag funderat en hel del på. Klarar jag det här? har jag undrat. Är jag av det rätta virket? Är jag i själva verket för känslig, för skadad, för knäpp, för svag? Kommer jag att sitta i terapirummet uppfylld av min egna problem?

Det här är frågor som jag upplever är insvepta i tabu på mitt program (konstigt nog?). Hur många är vi som sitter på funderingar om att räcka till? Det vet jag inte. Hur ofta pratar vi om det? I princip aldrig. Jo generellt kanske, men inte kring oss själva. Hur rädda är vi för att avslöjas som en av dem som inte höll måttet? Som åkte ut på praktiken? Som blev utpekad av en klasskamrat som den som inte passade in och inte borde varit där till att börja med?

Jag tänker att mina erfarenheter är en resurs. Jag tänker att de breddar min förmåga till empati, att de gynnar min ödmjukhet inför livet, att de öppnar mitt sinne för en mångfald av aspekter som inte går att läsa sig till. Ändå är jag orolig att de ska bli ett hinder, att de ska skugga mitt förnuft eller fylla motöverföringen med brus. Sådant kommer jag att prata med min utbildningsterapeut om förstås.

Jag tänker också att min oro är sund. Jag skulle bli mer bekymrad av en psykologstudent som gick till utbildningsterapin med uppfattningen att de inte har något att lära där, ingenting att jobba med, och vad den uppfattningen speglar för syn på normalitet, lidande och sjukdom.

Trots allt är det funderingar som gnager. Funderingar som tacksamt tar emot normalisering. Enkla kommentarer från mrs T som "du bearbetar det här nu" eller "det här är vanligt" vrider om strukturen rejält. Även utan sokratisk dialog. Därför känner jag mig trygg med mitt val av inriktning. Jag tror inte jag behöver KBT för att uppnå funktionalitet och jag föredrar att få finna mina svar i min egen takt. Jag tror nog ändå att jag visst klarar det här.

 

Y

10 december 2009 21:55

Tack för allt du skriver.

 

Lina

10 december 2009 22:14

Gratulerar på dig med :D

http://heltfelrattsnett.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...