Problemet är att jag inte vet om vridningen är av godo eller av ondo.

Lite narrativ White-terapi:

Alla säger till mig att jag är så här och det får mig att undra om det är sådan jag är.

Finns det någon gång du kan komma ihåg när det INTE var såhär?

Ja.

Vad var det den personen såg hos dig?

Den personen sa till mig att jag var ömsint och förstående, att jag gjorde den personen lugn och tillfreds, att mina ord var helande, att jag fick den personen att må bra, att känna sig speciell. Att jag gav mer än andra gjort.

Finns det någon annan person som någonsin sagt så till dig?

Ja, det finns den där personen också.

Vad sa den?

Den sa..

Någon mer?

Ja.. den sa..

Någon mer?

Ja, den sa..

Ok, du har nu berättat om fyra personer som har sagt si och så. Vad säger det dig om din förmåga att visa den här sidan för andra människor?

Att jag kan det. Att det finns folk som ser den.

Ja, vad kan du göra för att låta fler människor se det de personerna har sett?

Hm....

Mm, det vill jag att du funderar på till nästa gång vi ses.

Något händer i mig när hon talar till mig. Något vrider sig trögt, ger vika under krafter som inte borde orka. Metall rör sig skrikande runt sig själv och det gör ondare än ont. Jag vet inte längre om den finns utanpå eller inuti. Kanske är hela jag gjuten i stål. Kanske finns bara små små rum där inne. Ett för hjärtat, ett för själen och ett för mitt Lilla Jag som är resten av mitt förflutna och mina drömmars väktarinna. Ett barn som håller en alldeles för stor verklighet i alldeles för små händer. Jag undrar om det är för sent, om skillnaden mellan det jag ser och det som syns är för stor. Om förändringen kommer att förgöra mig. Men jag vet – jag klarar inte av att vare sig stå eller sitta i den här formen som håller mig och om jag lägger mig ner så trycker den sönder mig. Jag måste lämna den. Världen är inte full av människor med superkrafter.

Eller är den det?