Jag måste ju säga ändå att det är ett upplyftande arbete att jobba med klientrapporterna. Då klienterna inte dyker upp tilldelas en efter en extra till dess alla data finns tillhanda. The more the merrier, åtminstone för mig, eftersom den ena visar mer strålande resultat än den andra. Dels visar de en statistisk signifikant förbättring men det roligaste är de personliga kommentarerna där de uttrycker sin glädje över sin förändrade livssituation. Även om resultatet inte skulle vara kliniskt signifikant så spelar ju inte det någon roll om klienten själv upplever sig ha blivit bättre och deras liv förändrats totalt, inte sant?

Det betyder inte att alla blir bättre. Det finns individer och grupper som inte blir det. Det finns förklarande samband att undersöka, men resultaten är övervägande positiva.

Spännande och frustrerande är den sk placebo-effekten som visar att den som går in i terapin med en förväntan att bli bättre och en tro på metoden med större sannolikhet blir hjälpt än den som tvivlar.

(Någon har skrivit om detta i bibeln också, inte sant? Gå på vattnet och hela grejen. "Varför tvivlade du?" sa Jesus och bla bla)

Dessutom: Ju mer medveten man är om vad som är problemet och vad man vill ha hjälp med och ungefär hur det ska gå till, desto bättre. Det kallas för att ha en jagdyston problematik. Det går att översätta till det narrativa perspektivet och därmed hävda att externalisering är en bra idé. Det är inte så konstigt, det är förstås lättare att angripa och förändra något som går att visualisera och vända och vrida på och som inte gömmer sig intrasslat i jaget.

Det är frustrerande när människor som mår dåligt inte tror att de kan bli hjälpta. Det är frustrerande att lyssna på en övertro till medicinen och läkarkonsten trots att inte heller alla som går till sjukhuset blir hjälpta eller bättre. Människor tror trots allt att läkaren ska kunna hjälpa dem och medicinerna ska verka.

Jag minns läkaren som sa till mig ”varför skicka folk i terapi om en tablett hjälper” som på något sätt symboliserar hela den medicinska attityden. Jag tänker ju då, varför neka människor något som skulle kunna hjälpa dem att klara sig utan den där tabletten eller må ännu bättre även med den. Det finns en antydan om att psykologi är något inbillat. Om läkaren inte hittar felet så är det psykologiskt, inte annars. Svart-vitt tänk. Jag menar att det förmodligen är både och. Vad är inte psykologiskt? Ett brutet ben är inte psykologiskt? En välmående människa läker fortare och kan lättare hantera sin smärta? En människa som sover bra får mindre besvär med sin mage? En människa med socialt stöd blir mer sällan sjukskriven?

Eller från en lite annan vinkel ur vår databas: Före terapi finns en signifikant skillnad i nedstämdhet och depression mellan gruppen med låg fysisk hälsa och gruppen med hög fysisk hälsa. Efter terapi finns ingen sådan signifikant skillnad mellan grupperna. Man kan alltså få hjälp att må bättre även om man inte blir fysiskt friskare av den aktuella behandlingen. Här skulle den humanistiska läkaren tacka för samarbetet medan den.. andre.. skulle hävda att det inte är lönt att behandla patienten förrän denne kan få en medicinskt lättnad för sina fysiska besvär. Eller?

Jag har alltså inget emot läkare. Det är människosynen och synen på vad läkande och välmående är för något som jag diskuterar.