Det här är ett sådant där föräldraskap-identitet-och-barndom-inlägg. Bara så ni vet.

Jag går på föräldrasamtal och väntar 10 minuter på att den andra halvan ska dyka upp innan läraren påbörjar samtalet. Han ber mig beskriva min son så som jag uppfattar honom och inser att det är första gången jag får frågan. Det känns lite som att gå på anställningsintervju. Vi kalibrerar synerna och jag tänker att beskrivningen inte är alltför olika en beskrivning av mig. Inte helt olik en beskrivning att den frånvarande hälften som dyker upp 4 minuter innan tiden är slut heller. Vi är inte så lika tycker jag, jag och min andra fd hälft, men just de saker vi trots allt har gemensamt har förstås sugits in i vår avkomma. Inte matats ut nej, för i det här läget handlar det om egenskaper som få skulle stå fast vid är nedärvda. Hoppas jag.

Min son uppfattas bl a som lågmäld, konflikträdd och mån om att göra rätt. Vid konfrontation eller försök till hjälp blir han orolig och får extra svårt att uttrycka sig.

Tidigare har jag funderat över om vi skrämt honom på något sätt, om vi är kontrollerande eller kritiserande och därför gjort honom osäker. Jag letar i det förflutna och vet att jag brusat upp vid välta mjölkglas och annat men.. nä.. det verkar inte rimligt. Jag hör andra klandra och kritisera sina barn betydligt mer än jag gör utan att få konflikträdda barn. De må få skam- och skuldtyngda barn på andra sätt men det lär tiden utvisa.

Jag börjar undra om han blir orolig - inte för att jag klandrar honom utan för att jag inte INTE klandrar honom. Alltså, om jag blir upprörd drar jag mig undan, försvinner in i mig själv, säger ingenting. Jag osar säkerligen känsla, men jag säger ingenting om den. Han ser den men förstår den inte, och klandrar sig själv för jag förklarar inte vad jag känner eller varför. Samtidigt tar han efter mitt beteende. När han blir arg eller ledsen försvinner han, undviker kontakt, vill inte prata. Hans pappa gör samma sak, det minns jag alltför väl. Hypotes: Vi har inte gett honom ett känslomässigt språk.

Que? tänker den vane läsaren och höjer ett ögonbryn. Inget känslomässigt språk?! Är inte den här bloggen helt övergödd av känslomässigt språk. Ja, kanske det. Men min son läser inte min blogg och jag pratar inte som jag skriver.

E berättar att han vid läggdags sagt "ingen älskar mig, alla blir arga på mig". Jag vet ju att det är så det går till när relationsmönstret kryper ner i självbilden. Inte är det väl så konstigt om han med barns ögon tolkar all ilska som att vara arg på honom om ingen förklarar att de i själva verket är arga på något annat. Inte är det väl heller så konstigt om han försöker "rädda" sina föräldrar från ilska genom att göra allting rätt.

Precis som jag försöker "rädda" mig själv genom att göra allting rätt. Eller försöker jag också rädda andra att känna.. ("Vet du vad jag upplver att du gör nu S? Du tar ansvar för andras känslor." Citat från handledning i grupp-psykologi termin 4)(ajdå)

Såg det månne precis likadant ut i mitt barndomshem.....