Ane Brun.

Mmmmmmmarabou.

Sov gott, gott folk.

Hon är magisk, verkligen, och berättelsen är så nära att huden svider och jag får svindel men jag vill inte läsa om några kvinnor som överlever.

Jag satt alltså där framför den andra människan och försökte tänka på att lyssna, förstå, tolka, anteckna och komma ihåg vad som skulle hända härnäst samtidigt och återfann mig stundtals i en känsla av att inte riktigt vara närvarande, som någon uttryckte det. En kognitiv överbelastning, sa någon annan. Det är en märklig känsla av att se sig själv utifrån men ändå inte för man sitter ju bevisligen fast inuti sin kropp. I efterhand känner jag igen den och det slår mig att det påminner om att vara på date.

Ja, det är en liknande upplevelse av att du pratar och jag pratar och vi sitter tydligen här och pratar med varandra men det jag säger sker på (autopiloten slår på, sa någon) automatik och jag vet egentligen inte vad jag säger för jag bara svarar och jaha, här sitter vi ja, men VEM ÄR det där? Att fastna mitt emellan. Där det ännu inte finns en relation.

Det är lite som när man lyssnar på någon som pratar samtidigt som man vet att man måste gå. Jag undrar hur det ser ut från andra sidan och önskar att kameran satt i klientens ögon.

Ännu har vi inte läst om överföring och jag tänker att det kommer att bli oerhört intressant.