I skolan sitter vi nu och fyller i tjocka manualer av problemtyngda livsberättelser, som Michael White skulle uttryckt saken. Ledande frågor in absurdum som skulle få vem som helst att känna efter lite extra för att få räknas som i behov av stöd. Jag menar, vem vill inte ha stöd, egentligen. Kanske skulle vi alla ha en terapeut så som alla har en tandläkare. Gå dit en gång per år och fylla i en light-SCID. 350 kr för intervjun. Vi fann ett problem idag, kan du komma tillbaka på fyra samtal? Vi kan teckna ett abonnemang om du vill, det blir billigare. Den räknar på fyra-åtta samtal per år. Då ingår ett kris-samtal eller en familjesession om det blir aktuellt. Men.. om du är mycket problemtyngd är det nog inte värt det. Då hamnar du i dyraste kvoten nämligen. Ett halvårs terapi per år kan bli dyrt för dig.

Ja.. jag undrar om det där gör att allt plötsligt känns svårare igen, som att jag blev kastad två månader tillbaka i tiden. Eller om det var det där jag upptäckte. Eller om det är att vara tillbaka i det sammanhang där allt började. Säkert lite av varje.

Tre steg framåt, två steg tillbaka.

Krampen i magen kom tillbaka. Känslan av att ha gråten i halsen kom tillbaka. Hoppet om ett livstecken kom tillbaka. Ilskan rusade förbi frågetecknen tillbaka till oron för allas väl och så till självömkans träsk av förnedring. Du sa ju du sa ju du sa ju du skulle ju inte lämna mig så här inte här inte här dumma dig dumma mig.

Om F25 är ”-” (dvs inga återkommande tankar som är påträngande och meningslösa), fortsätt till F30 på s 71.

Återkommande men meningsfullt som fan. Helt normalt. Orsakar lidande. Men inte påtagligt. Kriteriet är ej uppfyllt.

Du har en begynnande emaljskada här men ännu inte karies. Om du sköter din munhygien ordentligt så kan den gå tillbaka igen. Självläka. Vi ses nästa år då. Använd tantråd! Nej alltså vi har ingen studentrabatt längre men du kan få ett gratis tandborst-kit.