Jag stirrar ner i stekpannan där baconen fräser. Trött. Jag är så trött på mat, mat och mat, laga mat. 

Kött och kolhydrater, kött och kolhydrater

Kött och blod

Kött och blod

Kött är mord

Kött är mod

Det är nog dags att äta. 

Jag tänker på hur jag hela tiden såg det komma den här gången; ovädret som tornade upp sig i fjärran. Mörka moln som samlade sig och mättades med fukt från vår levande, pulserande synd. Jag lyssnade på väderleksrapporten, jag visste när det skulle anlända, jag såg varifrån det kom. Det var aldrig någon överraskning. För att inte tala om hur jag förberedde mig. Spikade upp stormskydd och bunkrade upp med mat, varnade grannar och vänner, köpte regnställ och sydväst och stod t o m med paraplyet i handen den dagen det begav sig. Och ändå. Det slog mig hårdare än jag kunnat föreställa mig när det föll. Det tog andan ur mig på ett ögonblick. Det slet mitt löjliga paraply i trasor och tvingade bort tårarna från mitt chockade ansikte, en örfil som straff för mitt högmod och min svaghet. Det nötte sig igenom polyesterplasten jag klätt mig i tills jag var genomblöt och frös okontrollerat. Inte heller vill det sluta eller avta eller driva bort. Var jag än gömmer mig kommer det åt mig, sipprar in i minsta skrymsle, blottar varje otätad springa och nött gummilist. Det finns där varje kväll och väntar där varje morgon, utmanande min uthållighet, väntande på min totala kapitulation.

Skona mig. Jag ger mig.

I am thinking of how I always saw it coming this time; the rainstorm looming in the distance. The dark clouds gathering, saturated with the moisture of our living, vibrant sin. I listened to the weather report, I knew when it would arrive, I saw from which direction it was approaching. It was never a surprise. Not to talk about how I prepared myself; put up storm protection boards and stored foods, issued warnings to neighbors and friends, bought rain gear and clothing and was even standing with the umbrella in my hand the day it arrived. And yet, the rain hit me harder than I could imagine when it finally fell. It knocked the wind out of me in an instant. It tore my ridiculous umbrella into shreds and forced the tears off of my shocked face; a slap in the face as punishment for my arrogance and my weakness. It wore through the polyester plastic I covered myself in until I was soaked and shivered uncontrollably with cold. Nor does it want to stop or slow down or drift away. Wherever I hide, it finds me, seeping into the smallest recess, baring any leaky scissure and worn rubber seal. It is here every night and waiting every morning, challenging my perseverance, waiting on my total capitulation.

Spare me. I surrender.