Jag behöver luft, jag behöver andas, syret tar slut här inne där jag är och plötsligt går det snabbt. Det får räcka nu, tänker jag och ser mig om efter dörren, men det finns ingen. På något vis har jag fastnat mitt emellan. Något brinner här inne, det är den elden som slukar allt syre. Så går det då man leker med tändstickor, inte sant? Ibland fungerar de. Men så länge jag är isolerad kommer den inte åt mig, så är det väl? Elden kväver sig själv. Då jag hittar min öppning så exploderar platsen där jag är. Kanske. Det var väl vad jag ville, inte sant? Jag leker med elden för att jag vill brinna. Jag tänder den för att jag vill driva mig ut. Jag kväver mig för att inte tillåta mig vänta tills jag blir trygg här inne där jag är. Jag vill ut.

I need air, I need to breathe, the oxygen is running out in here where I am and suddenly it is quick. Enough, I think and look around for the door, but there is none. Somehow, I got stuck in between. Something is burning in here, it is the fire that devours all the oxygen. That is what happens when playing with matches, right? Sometimes they work. But as long as I am isolated, it will not reach me, is that not so? The fire suffocates itself. When I find my opening the place where I am will explode. Perhaps. It is what I wanted, right? I am playing with fire because I want to burn. I light it to force me out. I am making myself suffocate so that I will not allow myself to wait until I get comfortable in here where I am. I want out.

Av en ren slump passerar omslaget till Tess Stimsons bok Hon, han och älskarinnan min virtuella verklighet och trots att både bilden, titeln och författarinnans namn får mig att rynka på näsan kan jag inte låta bli att beställa den för 39 kr på Adlibris. Förstås. Någonstans måste jag mätta mitt kulturella bekräftelsebehov. Första kapitlet är avskyvärt och varje karaktär äckligt stereotyp och förutsägbar. Mannen i fråga är karriärist och ett klassiskt svin; sexist, homofob och allmänt självgod. Frun är liten, bräcklig och imponerande kvinnlig och älskarinnan är lång och bredaxlad med ett ”skräckinjagande intellekt och en formidabel vilja, attraktiv på ett storartat, statuariskt sätt, men absolut inte hans typ”.  Jag tar en paus inför kapitel två och slits mellan impulsen att kräkas och att le hajlikt. Jösses, vilket personligt litterärt trauma. Men jodå, jag kan konstatera.. men jag ska.. läsa den.

För en lite längre tid sedan, närmare bestämt höstterminen 1997 då jag läste Engelska A på universitetet i brist på beslutsamhet, funderade jag ett ögonblick på att löpa linan ut och utbilda mig till översättare. Så mycket älskade jag engelska språket att jag funderade på att ägna mitt liv åt att bryta ner det. Hur som helst. När jag läser diverse skönlitterär text översatt från just engelska intresserar mig ordvalet och ibland undrar jag om översättarna, liksom rösterna i buggade animerade filmer, består av ett begränsat antal som dyker upp överallt och befinner sig i en organisation med bristande genomsläpplighet i systemet eftersom.. hrm. Ursäkta mig.

Så här är det: Vissa fraser översätts än i dag på de mest märkliga vis. Den absoluta klassikern är uttrycket Come on! som vanligtvis översätts med en fras som aldrig någonsin används i svenska språket, nämligen Kom an! Idag läser jag en översättare som utmanat traditionen och festat till det genom att skriva Kom loss! Jag förstår inte problemet. Är översättarkåren så överväldigad av det andra språket att de helt enkelt glömmer bort sitt eget språks vanliga uttryck eller följer de en outtalad norm (nej nej, vissa uttryck ändrar vi bara inte på, då bryts det psykologiska kontraktet). För kom igen gott folk, vi vet ju vad det egentligen heter.

En annan lite lustig fras från tidigare i veckan: "Du tänker väl inte riskera detta för en roll i höet med nån dum böna eller hur?"

Vilken roll då, menar du?

Jo jo, vi förstår ju vad de menar och det är väl huvudsaken.