Jag läser följande i Svensk Uppslagsbok från 1938 under uppslagsordet Kärlek:

"Bland de mångahanda former av kärlek som kunna urskiljas, må följande framhävas:

1.     1. Den erotiska kärleken är ibland snarast ett egoistiskt begär att äga; så hos riddar Blåskägg och även Don Juan. Men tycket för en viss person innebär gärna, att man värderar och har hjärta för denna, och endast i den mån detta är fallet, föreligger kärlek i egentlig mening. Men det erotiska tycket förmäla sig känslor av olika art: skönhetskänsla, beundran, tillgivenhet och aktning, åtrån att värderas framför andra, förhöjd självkänsla, besittandets glädje, en stegring av medkännandet, sympatien, i det att glädjen delas med en annan (efter en utförlig analys av Herbert Spencer).

2.     2. Tillgivenhet. Renast kan denna kanske förekomma mellan föräldrar och barn samt mellan syskon: den sammanhänger där med blodsförvantskap. I den mån den erotiska känslan får karaktären av tillgivenhet kan hit räknas även kärlek mellan makar. Vi ha här familjekänslornas grupp.

3.     3. Vänskapen, även den väsentligen tillgivenhet, skiljer sig dock från föregående grupp beroende på att den icke kan motiveras genom blodsband. Denna form har gjorts till föremål för avh. Av åtskilliga filosofer. Man har då mera sett på den från etisk synpunkt, som altruism och människokärlek över huvud.

4.     4. Allmän människokärlek. Sympatien för enskilda kan tänkas steg för steg vidga sig till allt större kretsar, till landsmän, till mänskligheten. Den får emellertid då en annan karaktär och måste härledas från annat ursprung. Den anknyter sig icke direkt till dessa millioner som vi aldrig sett, utan spirar ur ett behov i vårt eget inre att betrakta och behandla våra ”likar” efter samma normer som vi tillämpa på oss själva.

5.     5. Den platonska eros. Denna börjar i sin lägsta form som begär efter egen tillfredställelse, som åtrå efter en skön kropp eller en skön själ. I mån som den förstår, vad den djupast längtar efter, blir den kärleken till den kroppsliga eller själsliga skönheten som sådan, till alla former av sant, gott och skönt, till idéerna.

6.     6. Den kristliga kärleken, (…) en kärlek till Gud som strålar ut över allt och alla.

I verkliga livet ha vi så gott som aldrig att göra med någon av dessa kärleksformer oblandad; de förbinda sig med varandra på mångfaldigt sätt. Den psykologiska karakteristiken av kärlek formar sig omedelbart till en etisk värdering av densamma; de olika arterna därav ha alltid brukat mätas (och karakteriseras) efter graden av egoism eller osjälviskhet. Absolut osjälvisk kan icke ens den renaste kärlek bli, om därmed skulle menas, att den icke får beledsagas av personlig lyckokänsla; det avgörande är, att vi önska och eftersträva det som från den (eller det) älskades synpunkt är gott."

Det egoistiska begäret vs att viljan att eftersträva det som får den älskades synpunkt är gott. Är inte just detta ett av livets absolut största och mest centrala dilemman? Är det den enda sanna kärleken, att helt ge upp sitt själv för en annan? Om det den älskade anser är gott i själva verket tyckts tvivelaktigt och skadligt för densamma, vad händer då? Men är det då kärlek (enligt tidens definition) att defniera vad som är gott för en annan?

Älska min neurotiska sida, ty jag finner den god. ;)

I don’t know if he was aware of how much courage it took from me and how far I crossed my boundaries being able to meet him like I did. To step out on that limb always knowing it would break. And why? Because I will not be the one who turns down life’s invitation, staying on the ground looking up at others always wondering what it would be like to be sitting up there on the branches of that tree. It never got easier for us. No part of the climb any safer than the other, with nothing to hold on to but each other’s fear. It was terrifying and breathtakingly wonderful at every step. I don’t know if I will ever understand how we did it or how we could forget that we were headed for the fall.