Sommaren tycks tonas ned och försvinna. Den kunde lika gärna passerat på radion, en kort berättelse om något som skulle vara vackert men inte blev så speciellt den här gången heller. Jag verkar ha missat den de senaste 10 åren eller så. Nej, det är inte vädret även om det lockar till att skylla på det, väderbesatta som vi är, vi lyckliga årstidsrika och variationsbortskämda folk. Nej, sommaren saknar klang i den inre resonanslådan. Så är det. Sommaren sker gång på gång i väntan på något annat. Sommaren väntar på att mitt liv ska börja, såsom den gjorde det år jag föddes. Jag är inget sommarbarn och än så länge har ingen presenterat mig för den heller. Jag känner den inte.

Summer seems to be fading out. It could just as easily have passed by on the radio, a short story about something that would be beautiful but was not so special this time either. I seem to have missed it in the last 10 years or so. No, it is not the weather, even if it is tempting to blame it, weather-obsessed as we are, us happily season-rich and variation-spoiled people. No, summer has no sound in the internal resonance box. That is how it is. Summer happens time and time again in anticipation of something else. The summer of waiting for my life to start, as it did the year I was born. I am no summer child and so far no one has introduced me to it either. I do not know it.