Isolerad på landsbygden inträder någon slags understimulerad koma där timmarna flyter ihop till dagar och dagarna till en enda kletig vecka av utsmetad tid. Jag sover länge, vaknar tom och talar med mina spöken om allt de redan vet och allt de aldrig fått veta. 

I trakterna runt morföräldrarnas hem råder förfallet av det förflutna. Spökliga tomma hus med flagnande färgrester och mossklädda takplattor stirrar ut från skogsbryn och bakom överväxta trädgårdar. På vissa ställen klipper någon pliktskyldigt gräsmattan vilket får det ensamma huset att se ännu mer övergivet ut. 

En sen kväll tar jag en gammal cykel med sned sadel, halvt fungerande bromsar och gnisslande pedaler och cyklar det vanliga varvet runt "grevens ägor" som min mamma altid kallat dem. Där, på väg nedför en backe mitt bland 50-åriga häckar och inhägnad betesmark avbryts min tankar på framtidens mysterier plötsligt av en vit bock myndigt positionerad på en stenbumling. Han stirrar på mig, blick stilla, från sin utkikspost. 

"Stenbock.." tänker jag och tar ett kort med mobilkameran.   Inte annat att jag blir lite vidskeplig på kuppen. "Vilken stenbock gäckar min framtid?" tänker jag. Natten blir lätt psykotisk mitt i tidskoman och sorgeprocessen.

(Tack och lov för ett avbrott av realtid med öppna nätverk på närmaste hamburgerestaurang.)