Det här med att jag skulle vara ”stark” är ett återkommande tema. Det sätts titt som tätt in i meningar som

..du klarar dig nog, du som är så stark.

..det förstår du väl att du är för stark för att inte upplevas som ett hot.

..jag blev imponerad av dig, du är en stark kvinna!

etc.

Det hela börjar bli lite tröttsamt, kanske för att jag inte har en riktigt klar bild av vad specifikt det är som gör mig till ”en stark kvinna”. Vad är en stark kvinna för något? B menar att han blev imponerad för att jag är stark rent konkret. Dvs jag bär två köttkartonger då alla andra tar en. Jag menar att det handlar om motivation mer än om styrka. Vill man att det ska gå snabbt tar man två, helt enkelt. Så himla tungt är det inte. Jag klarar inte av att göra en enda tricepsarmhävning kan jag tala om.

Men vad är det mer? Är det för att jag är ensamstående? För att jag är förälder? För att jag inte gnäller över det (men det gör jag väl?)? Är en ensamstående kvinna stark medan en ensamstående man är.. över? Har det med mitt jobb att göra, min utbildning, mitt hem? Är det min attityd? Är det mitt kroppsspråk, min längd, är det något i min blick? Är det mitt språk?

Jag vet inte alls jag.. inte känner jag mig speciellt stark när jag ligger i sängen och gråter över livets orättvisa eller dränker mina sorger i sång, vin och gifta män.  Inte känner jag mig speciellt stark när något går fel och jag inte har någon att be om hjälp för att jag är för rädd att vara till besvär.  Är det det som gör mig stark, att jag istället fixar själv? Bakvänt på något sätt tycker jag. ”Tänk att du byter däck själv!” säger folk och jag finner kommentaren nedlåtande. Vem skulle inte klara av att byta däck på sin bil?! Det handlar inte om styrka, det handlar om motivation. Vill man göra det så fixar man det. Har man ingen som hjälper en då fixar man det. Om självständighet handlar om styrka så är i så fall svaghet en lyx som privilegierade människor kan unna sig för att de har någon annan i närheten som gör jobbet åt dem. 

Bah.. jag vet inte.

Sen kan jag förstås inte hjälpa att också undra: Vad är en stark man? Är det en vanlig man medan en stark kvinna är en ovanlig kvinna?

Alla som läst ett halvt poäng genusvetenskap eller mer lägger huvudet på sned och ler överseende.

Ja alltså, någonting ska man väl få vifta med då man just blivit vilseledd och dumpad:

Lämnades över av en 33-årig medarbetare som kommer från ett annat land i ett litet paket med ett halsband i. Visst, det håller inte riktigt samma nivå som "the feeling I had during our dance is pending like it was yesterday" men det är ju lite gulligt i alla fall. Det fick mig att le, om än ej i hjärtat.

Under rasten utväxlades följande meningar tillsammans med en annan medarbetare med några färre år på levnadsnacken (?) som gav mig ett gott skratt på köpet:

A: Har du jobbat här länge?

S: Sedan 1998. Rätt länge. Det är nog längst av alla här i stan.

A: Har du barn?

S: ..jo..?

A: Är det hon som jobbar i kassa, hon som är ny.. vad heter hon.. S? Ni är väldigt lika.

S: Eh.. nä alltså.. hur gammal är hon?

A: Nåt år yngre än mig.

S: Och hur gammal är du?

A: 18.

S: Ja det skulle varit på håret men inte omöjligt. Men nej, hon är inte min.