Ja, så fanns det en text till i kollegieblocket. Jag känner ett motstånd mot den här texten men misstänker en regression så därför väljer jag att ignorera det. Med några tillägg för att uppdatera det hele kommer den här:

Vi lever i ett samhälle som inte lärt sig hantera avslut. Vi undviker att prata om död och förlust och vi uppmärksammar inte övergången från familj till vuxenliv, vi har få övergångsritualer och ceremonier när relationer tar slut, t ex då en vän flyttar eller en medarbetare byter jobb. Vi firar födelsedagar tillsammans men låter de sörjande minnas sina döda ensamma. Vi minns årsdagar som vi definierat som startdatum men skjuter ifrån oss dagen som markerar slut, trots att den dagen kan vara minst lika betydelsefull för oss.

Från och med nu ska jag fira den dagen jag blev singel som min personliga independence day, den 1 juli. Dagen då jag fick mitt liv tillbaka. Då ska jag göra precis vad jag vill.

Jag ska fira minnet av min pappa på hans dödsdag. Då ska jag lyssna på jazz och läsa min pappas vandringsromaner, plocka fram album tillsammans med C och prata om sådant som pappa skulle pratat med honom om. Det blir med andra ord ganska tyst med något livsfilosofiskt inslag. Det blir med andra ord ganska mycket som vanligt.

Jag ska fira midsommarafton som den dag då den sista sidan av den vackraste sagan i mitt liv lästes upp. Då ska jag minnas solen mot min velande älskares varma rygg och min röst som för första gången sjöng tillsammans med en annans bakom min gyllene gardin. Då ska jag minnas snöstormen i februari då han var hos mig första natten och krampen i mitt bröst då han var hos mig den sista. Då ska jag plantera om krukväxten som redan växt sig fyra gånger så stor som när jag fick den och som alltid blommar.

Jag ska uppmärksamma avslut med överdriven glädje för att det kommer att ge den avgående en känsla av mening.

Jag ska lära mig att avslut inte är farliga. Jag ska inte envisas med att se dem som början på något nytt utan uppskatta dem för vad de är; summan av det som varit, en dag att känna tacksamhet för allt som tiden innan tillfört mig. Inte en dag då det nödvändiga försvinner utan en dag då det som varit placeras i erfarenhetsbanken som ovärderlig kunskap.

Nä, nu får det faktiskt vara nog. Så här kan jag inte hålla på i all evighet. Livet går vidare vare sig jag vill det eller ej. Lika bra att försöka åka med.

Jag rensade en hög med gamla papper och hittade lite café-anteckningar längst bak i ett kollegieblock. Bl a följande text. Jag känner inte riktigt igen mig i denna mörka människosyn längre. Där ser man vad några månader och lite externaliseringsmetodik kan göra med perceptionen. Nåväl, ut ska den, så varsågoda:

Sagoväsen

Han är melodin i en trasig magisk speldosa. Han sjunger underbara sånger som förtrollar men toner saknas som förvandlar sången till det ondas lockrop. En visa som vaggar till glömska om tillförsikt, som drar dig dit han önskar dig, som får dig att kliva ned i vattnet utan eftertanke. Han är skogsrået som som ropar, han är näcken som dränker dig. Han är mörkrets sagoväsen som tar din hand i lönndom och leder dig i döden.

He is the melody of a broken magic music box. He will enchant you with songs of utmost beauty, but notes are missing in this tune. Silent keys that will turn the music into chimes of horror, the mantra of his broken soul.

He is a spell that swirls around the weaker heart, a voice that lingers with empty promises of light. He will sing until you fall asleep and blindly follow him onto the roads of night where he has been condemned to walk for eternity.

He is the banshee who calls you to him into the deepest of the woods. He is the the evil water sprite who will drown you in the river. He is the storybook creature of darkness who will take your hand with an objective of deceit and lead you into the halls of death.

Take his hand and you are lost forever in the mazes of his madness.