Hade jag en kategori som hette "långt och retoriskt" så skulle det här hamna där. Bara så ni vet. Hade jag en etikett som hette "ideologisk kris" skulle jag använda den. Så vet ni det också. Varsågoda:

Söndagar i maj, sprängfyllda med födelsedagskalas. Jag tog min son till områdets nya sporthall för att delta i ”innebandy- och fotbollskalas”. Vi kommer in i idrottssalen där tiotalet barn jagar runt varandra och deras röster ekar mot väggarna. Vi ses sen då! Ropar jag i van kalasföräldra-stil. Lämna-Vänta-Hämta. C får panik och rusar ut ur salen. Han gömmer sig i duscharna och vägrar komma ut. Oroliga mammor lockar med kompisar och lugnande förklaringar.

-Du behöver inte spela, du kan titta på. Vi kan sitta på sidan bara, ska vi gå in tillsammans? I och A vill så gärna leka med dig, ska du inte komma nu?

-Vad är det som är fel? frågar jag.

-Jag är rädd! gråter C och visst är hans rädd. Han är så rädd att han skakar och trycker sig mot väggen.

-Vad är du rädd för? undrar jag, frustrerad att jag inte kan hjälpa.

-Jag vet inte, jag är bara rädd! säger C.

-Varför vill du inte vara med de andra barnen?

-Jag känner ju nästan ingen!

-Vill du fara hem? undrar jag.

-Då kan jag ju inte ge A presenten, protesterar C. Då missar jag.

Till slut kommer vi överens om att jag ska bära honom in i spelhallen och att jag ska stanna kvar där hos honom. När jag sträcker mig efter dörrhandtaget spänner sig den lilla kroppen i min famn. Jag sätter mig på bänken och C kurar ihop sig i mitt knä. Han tittar mot ringen med barn men undviker den stora idrottspappans frågor om han vill han en väst, om han bara vill titta på, om han inte vill vara med. Barnen spelar innebandy efter instruktioner från idrottspappan. C slappnar av och börjar klättra på läktarna. Han sparkar boll en liten stund på andra sidan plastväggen. Till slut frågar han mig var hans klubba är, hämtar en väst och springer in i matchen. Pass C! ropar ett barn. Det blå laget gör mål och C jublar med de andra blåvästade pojkarna. Barnen får träna straffar och C gör nästan mål. Rödkindad och lycklig meddelar han att jag kan fara nu.

När jag satt på läktaren och såg barnen spela undvek jag att prata med de andra mammorna för att de inte skulle se mina blanka ögon och mitt tunga hjärta. Där framför mig tycktes mig hela samhällets skådespel framföras. Där lärde sig små sexåriga pojkar hur världen fungerar. Där tränades små individer i spelets regler. Så här går det till överallt. Innebandymatchen på kalasdagen är en utmärkt metafor för marknadsekonomins världsomspännande system. Spelet går ut på prestation. Där skapas en hierarki där de starka belönas och de svaga tillrättavisas och så småningom osynliggörs. För dem som inte orkar med, för dem som inte håller måttet finns gränsvakter som försöker övertala dem att delta, som förnekar deras känslor, som förklarar för dem hur roligt det är egentligen. De erbjuder visserligen valmöjligheten att avstå, men är det verkligen ett val? Den som väljer bort blir avskärmad från gemenskapen, blir en avvikare, en svikare, blir utanför. Anpassa sig eller stå emot. Gemenskap eller ensamhet. Självförnekelse eller skam. Vad väljer du? Du blir aldrig välkommen för den du är, du blir välkommen för det du gör, om du gör det rätt. När alla följer reglerna, när alla springer på samma sätt, när alla lär sig utnyttja motståndarens svaghet för att upphöja sig själva och nå gruppens mål, när de har utplånat sin intuitiva reaktion och förvandlats till likformade prestationsmaskiner, då har vi lyckats. Då har vi dem där de ska vara. Produktiva. Deltagande. Lyckliga. Tills de inte längre duger. Då kastar vi ut dem och gnäller för att de har dålig attityd, stör oss med sina känslor och kostar tid och plats och pengar där de dräller i spelplanens utkant.

Ingen kommer undan. Det finns inget val att inte delta. Ingen kan ställa sig utanför systemet.

Jag blev lättad när min son gav med sig för trycket och anpassade sig. Naturligtvis blev jag det. Såklart berättade jag för honom vad duktig han var som nästan gjorde mål. Naturligtvis gjorde jag det.

På detta sätt förväntas jag också agera i framtiden. Då människor söker sig till mig med rädsla för att inte vara bra nog, att inte räcka till, att inte passa in, att uteslutas från den mänskliga gemenskapen; då förväntas jag ta hand om deras rädsla och stävja den. Jag förväntas intala dem att det de känner är irrationellt Då människor kommer till mig rivna av staketen runt normalitetens fålla så ska jag lyfta dem och varsamt bära dem tillbaka till huvudfåran. Jag ska lära dem att tänka rätt och att det inte är så farligt egentligen (KBT). Jag ska lära dem förstå att deras rädsla beror på att de tidigare i livet hamnat på fel väg (psykodynamisk teori). Jag ska lära dem att acceptera sin rädsla eftersom saker bara är som de är (mindfulness). Jag ska lära dem att den hopplöshet och förtvivlan de känner inför ett samhällssystem som obevekligen går ut på den starkes överlevnad och den svages undergång inte är rimlig trots att jag vet att det är den mest rationella rädsla som finns. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att hamna underst. Rädslan för att inte få vara med. Rädslan för att bli utskrattad eller utpekad. Rädslan för att inte bli bjuden nästa gång. Rädslan för att inte vara tillräckligt duktig. Rädslan för att inte var bra nog bara som sig själv.

C var rädd eftersom han inte kunde spela innebandy. Han var rädd för att de andra pojkarna kanske kunde det. Han var rädd för den potentiellt destruktiva dynamiken i idrottssalen men han tvingade sig själv att möta den. Han visste att han måste det. Han förstod att det var det som gällde för att kvalificera i gemenskapen. Han levde ut sin känsla och tillrättavisades. Han anpassade sig och belönades. Han var inte svag för att han blev rädd, han var den starkaste pojken i världen som gick emot sin övertygelse och besegrade sin rädsla. Han betalade med den finaste egenskapen han har, sin känslighet och sin mänsklighet, och jag lät honom göra det. Jag kunde inte skydda honom från samtidens normativa tryck. Naturligtvis kunde jag inte det.