Jag vilade en natt i bergen mellan kungarikets ägor och det norra landet där jag bor. Där sökte jag en grotta som skydd för regnet och gjorde upp en eld att hålla mig varm och torr. Bland bergen ylar vinden mellan skrev och klippor. Som frågande röster studsar den mellan väggar och rasar ner i stup, gäckande den sömnlöses undran.

Sluta fråga, ge mig svar, viskade jag till vinden och som om den hört mig och min fräckhet retat den den slog den näven i elden så att en skur av gnistor rusade mot grottans tak. I nästa ögonblick satt en gammal kvinna framför mig i dunklet. Plirande ögon betraktade mig, fårade kinder skymtade under en mörk och regntyngd huvudsjal.

Du är modig som vandrar här ensam, sa den gamla kvinnan. Din uppmaning kallade mig och jag ska svara dig en fråga, men bara en. Jag kan se den tid som gått och jag kan spå din framtid.

Jag funderade på allt jag ville veta, hur jag hade möjlighet att styra världen med en kunskap ingen annan delade.

Tänk dig noga för, sa spåkvinnan. Det du önskar från en annan kan ingen ge dig utom den och det du önskar dig av världen kan du bara hämta där. Det du kan lära utav mig är en spegling av det du bär inom dig själv.

Jag kände hur hon talade en sanning som jag kände och min önskan stod klar för mig.

Jag önskar att jag kunde förstå.

Spåkvinnan log vänligt och plockade upp något virat i ett stycke tyg ur det knyte hon bar med sig. I tyget låg en ojämn, oslipad kristall.

Månen gav mig en magisk sten som innehåller alla människors hemliga drömmar, sa hon. Jag ska visa dig färgen på din älskades hjärta.

Hon höll kristallen mellan sina händer medan hon sjöng den velande prinsens sång med lugn och stadig stämma. Ur stenen pressade hon sex salta droppar vätska.

Månens tårar för de kära, sa hon. Fyra som tappat sina färger för dem han älskat och förlorat. En röd för den han valt, hon som är hans blod, den han behöver för att leva. En blå för den som visade honom vägen tillbaka till hans själ, hon som för alltid blir hans längtan.

Dropparna föll ned i en skål av koppar spåkvinnan placerat i sitt knä. Där flöt de samman i strimmor av färger, en virvel av glimmande ljus som dansade i skålen tills sången ebbat ut och vattnet lade sig stilla och blankt i skålen. En vit blomma tog spåkvinna ur sitt knyte och ställde den i vattnet. Törstigt sög dess skurna stjälk åt sig varje droppe och färgen målade dess kronblad med svekets violetta ton.

Din prins har ett otroget hjärta, sa spåkvinnan. Det är hans gåva och förbannelse. Det är hans största lycka och hans tyngsta smärta. Det är en dubbel börda som driver hans drömmar isär i delar som aldrig kan mötas.

Ja, tänkte jag.

Har du fått ditt svar? frågade hon mig.

Ja, svarade jag.

Ta då din blomma och sov. Låt ditt eget hjärta vila och fråga inte mer.

Hon lade den förtrollade gåvan i min hand och i samma stund var hon försvunnen. I berget brann elden som den gjort innan hon kom men i vinden hördes inga frågor. Där somnade jag stilla med prinsens lila blomma varsamt skyddad mot mitt bröst.