Han tog min hand precis i steget.

Vänta.. Jag har inte glömt.

Han kysste ilskans tårar från min kind och bad mig sitta ner i gräset. Runt oss smekte vinden ängens alla blommor och skymningen väckte nattens kompositörer till liv. Syrsor spelade på marken, eldflugor dansade i mörkret. Högt mot himlen hördes svalor ropa.

Hör.. viskade min prins. De sjunger vår sång, de berättar vår saga.

Jag lyssnade sorgset på melodin utan ord med pannan tungt vilande mot prinsens axel. Vår osynliga berättelse som ingen levande fick lyssna till.

Det finns en plats där vi kan vara för alltid, sjöng fåglarna.

Ord som bara vi förstår..

En plats dit du följer mig, spelade syrsorna.

Strofer bara jag kan tyda..

Den platsen är inte långt borta alls, sa vinden.

Hör.. viskade min prins. Det är jag som sjunger vår sång, den vi skrivit tillsammans.

Häpet såg jag upp till ljudet av hans röst. En melodi av stavelser jag aldrig lyssnat till trots alla ord vi redan gett varandra. Sången var inte kryptisk tom och hemlig, orden inte gömda under osynliga bilder. Han sjöng den för mig, klart och tydligt, på hela världens språk.

De nynnar den i korridorerna på slottet, sa han mjukt och strök håret varsamt från mitt ansikte. De ser dig nu. Du kommer aldrig att försvinna.

Han stannade hos mig på ängen tills solen åter glödde under horisonten. Jag sov en djup och drömlös sömn då den reste sig mot himlen och prinsen vänt hem att vila ensam med våra minnen i kammaren där han bor och valt att bli. Jag vaknade av varmt ljus mot min nacke och hälsade lyckligt min nya morgondag. När jag reste mig att gå fanns inga stängsel längre kvar på ängen.

Igår kom han till mig med en avskedsgåva, det vackraste jag någonsin fått. Han hade skrivit en sång till mig och spelat in den åt mig. Jag fick den med dedikation, fodral, video och allt, inslaget i tidningspapper från Wien (man tager vad man haver). Musiken är min och jag behåller den för mig själv men jag ska ta ut stroferna ur dem och visa er på vårt språk (mitt och ert, kära läsare).

Så här sjöng min prins för mig när han kom tillbaka till mig på ängen:

Det är som att jorden kallat dig att gå och du går från mig.

Så långt, som om stjärnorna gett dig kunskap om hur långa avstånd måste vara.

Som att vinden visat hur du skulle röra mig, smeker du mitt hår med dina händer.

Som om elden lärt dig brinna, flammar jag upp och glöder hos dig.

Det är som att språket självt lagt orden på din tunga.

Som att kärleken själv ger dig kraft att leva när allt går fel. Hur kan det vara fel när det känns så rätt?

Men det finns en plats där vi kan vara tillsammans för alltid, en plats dit du följer mig. Den platsen är inte långt borta alls.

Kom ihåg hur du sa:

Det finns ingen anledning att vara rädd för slutet för då det sista bladet vänts upp i vår bok så vilar den tryggt på en evighet av minnen. Vi kan inte förlora dem och ingen kan ta dem från oss. De finns där så länge vi behöver dem, de tar inte farväl förrän vi är redo att låta dem gå.

Tack tack underbaraste, finaste vän.