My true love is a man

Who would hold me for ten thousand nights

In the wild wild wailing of wind

He's a house 'neath a soft yellow moon.
So blue blue caravan

Won't you carry me down to him soon

My true love is a man

Who never existed at all

Oh he was a beautiful fiction

I invented to keep out the cold

But now, my blue blue caravan

I can feel my heart growing old

Det var på vägen hem jag såg dem. Taggtrådsstängslen runt kungarikets ägor. Hur lätt var det inte att segla över dem på vägen hit, buren på min höga vita häst. Nu överaskade de mig fullkomligt där jag sorgset vandrade tillbaka ensam över ängarna. Inga granna fålar i sikte och ingen öppning mellan trådarna där taggarna inte skulle gripa tag i mina kläder och rispa hål i mitt tunna skinn. Jag gick längs stängslet fundersamt, granskande varje stolpe noga. Hur gammal var den, murken? Hur noga var den tråden fäst? Hade jag tvinnat den själv i mina drömmar? Mitt förflutnas plågor trädda på en tråd som en olycklig flickas smultron på ett strå, fästa för att hindra mig att gå.

Men nej, jag hade inte ställt det själv, jag mindes hur vi byggt gränserna tillsammans. Hur han varsamt skyddat min händer från de vassa taggarna av stål. Hur vi missbedömt inhägnadens höjd och längd då vi tramsat runt därute i vårt månsken.

"Se, så tokigt!" ville jag berätta för min prins och skickade ett bud till slottet med en förhoppning att han också skulle skicka mig min häst, för här kom jag inte ohjälpt över. Men min prins blev varken tacksam eller nöjd över min oväntade upptäckt, han blev vred. ”Varför bygger du stängsel på min mark?” frågade han mig med förbittrad stämma. ”Varför bygger du in dig här när jag har sagt åt dig gång på gång att jag inte kan hålla dig om ryggen?” ”Men det var ju.. ” började jag förvirrad. ”Jag försökte faktiskt bara skydda dig, hur ska du ha det?!” avbröt min prins utan pardon och galopperade iväg.

Förbluffad stod jag kvar med hindret lika obönhörligt i min väg och ingen hjälp att ta mig ut. Förargad blängde jag mot kungarikets rikedom som även annekterat de resurser jag fört med mig in. Förskräckt över den ömma vän som glömt och plötsligt vänt mig ryggen. ”Det var ju du som tog mig hit!” ville jag skrika över ängen. ”Hur kan du skylla mig för att mina mardrömmar följde med mig in? Det kunde jag väl inte rå för!” Taggtråden glödde, upphettad av ilska, besvikelse och skam. Den hotade att tända eld på gräs och skog och svedde mina bara armar där jag stod.

Ett dygn i väntan. Två. I väntan att stängslet skulle svalna nog att röra vid.

Nu dröjer jag med svarta, brända trådar hårt spända i min hand. Ett steg mot landet utanför, ett kliv som kommer riva hårt om jag måste ta det ensam, utan hjälp.