Jag söker förklara dödsstöten för mig själv för att lära, söker förstå vad det var som fick jämvikten att slå över i omöjlig plåga. Jag ser hans vackra bok där han skrivit sitt hjärtas bekymmer. Jag minns den kvällen då han lät mig läsa hans smärta, hans ilska, hans vånda och längtan. Jag minns hur det främmande språket vecklade ut sig, hur det dekrypterades inför mina ögon och inte längre var ett annat än mitt, det var samma. Jag förstod varje ord som om jag skrivit det själv. Jag minns hur jag föll. Hur hans inre öppnade sig och slukade mig. Hur jag sögs in hans värld tills den omslöt mig på alla sidor. Hur jag rycktes ut ur mig själv och drunknade i hans bilder. Här, här! ropade mitt lilla jag i extas och ville aldrig komma tillbaka ut. Så förvillande lik, en spegelbild av mig själv, alltför nära för att kunna hållas på avstånd. Den dånade in över mig, den blandade upp alla gränser. Där där! var den plats där svartsjukan lamslog mitt lilla jag, vek hennes taniga ben och band hennes händer i kramp. I den världen där närvaron inte längre var utanför mig, den blev en del av mig då jag blev en del av honom. Där, i mig, får den inte vara. Där blev den ett gift i mitt blod. Då då! när vi flöt samman värjde sig min kropp i motstånd, samlade sig i kraftiga sammandragningar för att stöta ifrån sig det som inte var välkommet. Antikroppar som vaknade och gick till attack. Bekanta känslor som smutsade ner de nya med stinkande dy. Ut ut! ur mig. Jag sa att han skulle offra mig för att rädda sig själv och det var detsamma jag gjorde. Jag slet honom ur mig för att rädda mig själv från det andra. Jag tvingade mig att backa, att kliva tillbaka igen, jag släpade mig själv över golvet i håret. Hon sliter och drar, hon sparkar och bits mitt lilla jag. Det jag letat, det jag önskat, det jag inte trodde fanns. Hur gärna jag ville leva där. Hon vill tillbaka mitt lilla jag, till den plats där hon mötte sig själv.

I seek to explain the mortal blow to myself to learn, seek to understand how the balance turned over in impossible pain. I see his beautiful book in which he wrote his heart's troubles. I remember that night when he let me read his agony, his anger, his anguish and longing. I remember how the foreign language unfurled itself, how it decrypted before my eyes and was no longer different from mine, it was the same. I understood every word as if I had written it myself. I remember how I fell. How his interior opened up and devoured me. How I was imbibed into his world until it covered me on all sides. How I was ripped out of myself and drowned in his pictures. Here, here! cried my little Me in ecstasy and never wanted to come out. So confusingly similar, a reflection of myself, too close to be kept at a distance. It came over me like thunder, mixed up all the boundaries. There, there! was the place where jealousy paralyzed my little Me, bent and broke her gauntly legs and bound her hands tight in despair. In that world the presence was no longer outside of me, it became part of me when I became part of him. There, in me, it may not reside. There it was a poison in my blood. Then, then! when we came together my body cringed in resistance, gathered its strength in contractions to repel from it what was not welcome. Antibodies which woke and attacked. Familiar feelings soiling the new ones with stinking mud. Get out! out of me. I said he would sacrifice me to save himself and it was what I did too. I tore him out of me to save myself from the other. I forced myself to go back, to climb out, I dragged myself across the floor in my hair. She tugs and claws, she kicks and bites my little Me. What I have been looking for, what I wished for, what I did not believe existed. How desperately I wanted to live there. She wants to return my little Me, to the place where she met herself.

När jag tar tillfället och fjärrkontrollen vid frukostbordet och slår om från barnkanalen till ettan ramlar jag in i ett klassrum med vuxna elever och Phil Beadle. En brittisk dokumentärserie om vuxna som inte kan läsa och skriva. Fängslad sitter jag med kaviarmackan i handen och ser stora tuffa grabbar försöka få ihop ett m med ett ake till ett ord. Uppkrupen i soffan snyftar jag som till ett blödigt amerikansk makeover-program när en kvinna i 40-årsåldern för första gången skriver lilla m på ett papper lika vackert som vem som helst och den dumförklarade tvåbarnsmamman diktar en elisabetansk sonett om ett hålslag. Bokstäverna är inga platta linjer på en rad, de är vackra bilder som flyter över pappret och jag kan måla dem, säger m-kvinnan och jag suckar lyckligt på min kudde. Ett ögonblick sörjer jag att jag inte valde att läsa språk i stället för psykologi och blickar längtansfullt mot Beadles modell över versmåttet han lär ut. Men nej.. jag vill inte ha någon form att fylla med innehåll. Det är inte vad jag önskar. Inga versmoduler till Den Stora Analysmaskinen. Språket är min flykt från rationaliteten och ska så förbli.