Idag blir sannerligen en lång fredag. Sannerligen inte någon Good Friday.

Bad Friday, gå och lägg dig i korgen! Skäms!

(påsk-skämt med bitter ton)

(jag är en sur gammal påsk-kärring)

(Lägg ägg!)

(Jag somnade om ensam och drömde att vi möttes igen på en rad nya platser; alltid utomhus, alltid i solen. På snötäckta sluttningar, på stränder av vit sand. När jag vaknade hade sorgen inflammerat hela min kropp och jag ville bara kräkas.)

Jag gick från mitt rum i hans borg, låste själv dörren bakom mig och lät nyckeln ligga kvar; den nyckel till mitt fängelse han gett mig i kärleksfull tillit. En bön att stanna med en möjlighet att gå. Han fann den sent och ropade ut i skymningen efter mig: Lämna mig inte ensam här! Vore du ensam hade jag aldrig gått, tänkte jag och gick tillbaka för att möta honom en sista natt.

Och där stod vi tillsammans i vårt mörker.

Jag kan inte stanna här, sa jag. Här förlorar jag mig själv, jag förgås och du kommer inte rädda mig. Här lever vi i lögn i en värld som inte finns. När jag talade började marken våldsamt skaka och runt oss rasade borgens väggar. Vi kröp darrande ihop i hjälplösa försök att skydda varandra tills det var över. Ett tunt damm lade sig på våra axlar och täckte över glansen i vårt hår. Så var illusionen borta och vår verklighet bemött.

Och där satt vi i en hög av sten.

Förlåt mig, sa han, jag vet inte vad jag gör och jag skäms för den smärta jag orsakat, men jag kan inte stanna hos dig. Jag vet, sa jag, men så här kan det inte sluta, härifrån får du inte gå. Fly med mig! Jag tog hans hand, vi reste oss och sprang. Vi sprang tills kroppen sved och luften inte längre räckte till. Där i gräset föll vi utmattade ihop. Var är vi? frågade han förvirrad och jag förstod att jag lett honom vilse inuti mig.

Och där somnade vi i en sjö av tårar.

Då morgon kallade med sina plikter kröp han ut ur mig och vände sig mot horisonten som krävde honom till sig. Han gick från mig med världens tyngd på sina axlar och hjärtat tömt på ord. Hur kan du lämna mig? viskade jag. Det kan jag inte, svarade med tystnad. Bakom honom steg solen till himlen och i ljuset löstes han upp och föll samman inför mina ögon. Min rädsla besannad då vår tid rann ut.

Och där låg jag begravd i sand.