Jag är en prinsessa inlåst i det bortersta rummet i det högsta tornet, gömd undan världen i ett land långt långt borta. Där sitter jag, ömsom älskad ömsom bortglömd, medan prinsen vandrar mellan rummen i sitt hjärtas borg. Där lyssnar jag på skratten och sången från de övriga torn han låtit bygga för sitt ödes gudinnor, den ena skönare än nästa. Ingen ser dock mig ty jag är placerad i det osynliga rummet. Ingen hör min röst när den skrattar och ingen stämmer upp i mina sånger. Hans borg är ingen mörk och fuktig plats, den är det vackraste av slott, men all den storslagna glansen omkring mig gör mig inte mindre till en fånge här. Samma händer som smeker min kind med den största ömhet jag upplevt är också de händer som vrider om nyckeln till den dörr som håller mig fängslad innanför hemlighetens väggar.

Nå.. jag vet att jag är fri att gå närhelst jag vill. Det är dörrarna till hans värld som är låsta för mig, inte min väg ut. Ändå sitter jag kvar och lyssnar till de porlande rösterna som rinner utmed borgens mur. Trots att de fyller mig med sorg i visshet om att min röst aldrig kan få delta i det samtalet lyckas jag inte förmå mig själv att resa mig och gå. I stället fortsätter jag med det jag hela tiden kämpat för; jag låter tiden gå, försöker att förstå och ställer de frågor till mig själv som inte han kan svara på.

Med tanke på vad du vet och hur du känner måste jag undra..

Hur kan du vara hos mig?

Med tanke på vad jag vet och hur jag känner måste jag undra..

Hur kan du lämna mig?