En aspekt som blivit tydliggjord under de senaste kurserna är frågan om förhållningssätt. Vår lärare inledde gruppsykologin med att beskriva hur den kliniska psykologen jobbar med tre verktyg; sin teori, sitt förhållningssätt och sig själv. Uppgiften i det första momentet var att träna sig att ta ett grupperspektiv på beteende. Under sociologin får man lära sig att anta ett helhetsperspektiv. Viktiga övningar då psykologin generellt lutar åt ett individperpektiv i enlighet med vår nuvarande kulturella norm. Samtidigt kan jag fascineras av tendensen att ställa perspektiv mot varandra och polarisera dem som om det ena var rätt och det andra var fel. Hetsiga informella debatter (jodå) förs i klassen kring antingen det ena eller det andra, det finns en ständig värdering och en motvilja inför dynamiskt tänkande. Man ska ta ställning. Det ena synsättet är finare än det andra. Den som tycker annorlunda är moraliskt klandervärd. Det här är vad vi (im)populärt kallar PK-spöket. Ursäkta, det är vad jag kallar PK-spöket. För det är förstås fullkomligt förbjudet att påstå sig ana vad någon annan tycker. Det är vad jag kallar rädslan för guilt-by-association med just: PK-spöket.

Det finns en regel som säger att ju längre tid en diskussion pågår i vår klass (på vårt program?) så ökar sannolikheten att något ska referera till PK-spöket.

Mm..

Hur var det nu med förhållningssättet? Ja, ju fler olika grupperingar jag socialiserar med, så väl i som utanför skolan, desto mer inser jag hur viktigt förhållningssättet är för olika människor och hur de kämpar med olika svårigheter förknippat med sitt föredragna perspektiv. Poängen är att de alla kämpar. Ingen har hittat det perfekta förhållningssättet, kanske för att det inte finns något. Kanske för att det vi behöver är flexibilitet, inte ställningstagande.

Exempelvis menar någon att man måste få skoja med laddade begrepp medan andra menar att ord är skapande och måste hanteras med respekt och försiktighet. En psykolog som hänvisar till de psykiskt sjuka som dårar nedvärderar dem och en polis som kallar personer med missbruksproblem (vilket är socialarbetarens term) för hasch-tomtar är förstås totalt depraverad Eller? Somliga kryper ur sitt eget skinn i en vilja till samförstånd och förståelse medan andra i hätskt förnekelse värjer sig för sådana som hotar krypa in under deras skinn utan tillåtelse. Alla pekar de på varandra och säger Fy!.

Jag tänker som så att varje val av beteende har en mening och fyller ett syfte för den som väljer det och varje förhållningssätt har sina för och nackdelar. Tanken på försiktighet och förståelse och ansvar för andras känslor är djupt solidarisk och fin men lägger också en enorm börda på den som inte kan sätta sina egna gränser. Att hålla distans till det svåra är nödvändigt för att inte krossas av den nakna verklighetens egenskaper. En rigid professionalitet är å sin sida avidentifierande, tappar bort den mellanmänskliga känslodimensionen och hotar skapa rationella, rutinerade massmanualer som DSM.

Jag tänker att människor måste få ha sina försvar samtidigt som det är viktigt att vara medveten om dem. Jag tänker att det är viktigt att få ifrågasätta dem samtidigt som de inte alltid måste brytas ner i sina minsta beståndsdelar. Jag tänker att det är bra att ta ställning och veta vad man tycker men att man måste ha en förmåga att anta det motsatta perspektivet för att över huvud taget kunna ha en helhetsbild. Jag tänker att vi inte är varandras fiender förrän vi förklarar krig mot varandra och att det är på slagfältet, inte nödvändigtvis i lägren, som de oskyldiga far riktigt illa.