Jag säger: Något känns fel och vi har inte tid att prata. Han säger: Nej jag vet, tiden är ett problem, men jag kan ingenting göra. Det kommer en tid då vi får tid. Jag säger: Det är inte ditt fel men visst är tiden ett problem och när tiden kommer då vi får tid så kanske det är för sent. Då kanske tiden redan tagit slut.

Ingen människa existerar i ensamhet. Vi målar varandras konturer och fyller i varandra med färg. Vi är bilder som bleknar utan omsorg, som stelnar och skrumpnar samman utan tillförsel av nya penseldrag. Dessutom dras vi obönhörligen till dem som ser ut att ha vana händer, de som vi tror vet hur vi ser ut. Hur vi såg ut rättare sagt, senast då vi såg oss i spegeln. Jag tycker mig ana bilder i flera lager med mina många ögon och försöker lära mig att fylla i det vackraste i det jag ser varje gång jag möter en ny person.

Men ingen människa existerar ensam. När mitt nya jag tar form är det bräckligt och konturerna är svaga. De behöver fyllas i och breddas ut, de behöver sitt bläck och mina fält behöver sina färger. Jag såg mig själv i spegeln första dagen och var lycklig. Jag såg mig själv nästa dag och upptäckte att jag var svart och vit. Jag såg mig själv den tredje dagen och såg hur jag började försvinna. Blek och suddig smälter nu jag tillbaka mot den jag var förut.

Var tog min målare vägen? Tog hans färger slut, hans kreativitet, hans tid, hans energi eller hans vilja? Eller har han inte hört mina böner om att förtydliga motivet? Inte ens mina många ögon kan hjälpa mig att se det jag inte får ta del av.

Relationen utgörs inte av individernas egenskaper utan deras ömsesidiga beroende, sa Svedberg. Om jag inte får veta varför jag behövs så tappar jag taget. Det är därför jag håller dig så hårt när du är hos mig för när du går har jag inget kvar att hålla i. Du ger mig ingenting att hålla i.