Ibland delas ömheten ut som ett rungande slag i magen. Det är en godhjärtad hänsynslöshet som brutalt blottar min djupaste sorg och tvingar mig att värna det vackraste i mig. Det är en tillgivenhet som vägrar ge upp, som slår tills jag spricker för att den ser att skalet förgör mig, som sliter mig i bitar för att plocka ut det som äter mig inifrån och ut. Mer än en gång har jag tänkt hur de viktigaste vännerna säger det behöver sägas och inte tillåter självets bedragande röst att ostört tala. Jag värderar dem oändligt högt, det är dem jag skulle förlita med mitt liv och det är dem jag älskar till döds när jag väl plockat upp mig själv från golvet och vinglar i säng mörbultad och yr och lindad i kärlek.

Ibland behövs dock också ett bo att krypa ihop i där ingen slår med vare sig illvilja eller ömhet. En plats där det är frid och stilla och vila från livets intensitet. En plats som alltid är öppen. Den platsen har jag också och där sov jag i lördags.

En sådan här kväll då jag darrar av utmattning och vrider mig i saknad känner jag mig ändå så oerhört lyckligt lottad som får ha det jag har, uppleva det jag upplever och känna det jag känner. Min kamp är inte längre bara min. I min ensamhet är jag omgiven, i min utsatthet är jag skyddad.