Ännu en sång av Vienna Teng som rör mig. Falskt, säger P men jag rycker på axlarna och slår tondövörat till. Den handlar om främlingskapet (the third one) mellan två. Ett avstånd som enligt Simmel uppstår mellan alla par då skimret av förälskelse lägger sig och de två inser att det de delar inte är unikt för dem.

there once was a time I was sure of the bond
when my hands and my tongue and my thoughts were enough
we are the same but our lives move along
and the third one between replaces what once was love

Jag tror ju inte att det här avståndet ersätter kärleken utan hänvisar som ofta till Rilke som menar att tvåsamhetens möjligheter är som störst då vi lär oss att acceptera (älska det t o m slår han fast i sann poetisk anda) ett nödvändigt avstånd till varandra.

we are not together here
though we lie entwined

to make room for the other presence
we both draw back in our minds

I have a prophecy
threatening to spill into words
this growing certainty
of Over

Ja där har vi det. Så går det när man slutar prata och stänger in tankarna i sig själv. Det är då de förvandlas till övertygelser, till profetior och så småningom till sanning.

Så går det när man kör en fin sång genom Den Stora Analysmaskinen. Skyll dig själv.

Resten av texten:

freedom is being alone
I fear liberation
but something more alive than silence
swallows conversation
no pleasing drama
in subtle averted eyes
the swelling fermata
as the chord dies

there's no denying we feel the third one
we do
I'm tired of hiding and so are you

"Fermata" har jag nu fått lära mig är ett tecken i noter som markerar en paus utan bestämt slut.

Jag drack mitt morgonté i lugn och ro då jag plötsligt såg att blomman vissnat under helgen då jag varit borta. I ett dubbelt hjärtslag av panik lyfte jag den till vattnet igen. Jag må inte vara religiös men idag går jag hemifrån med en klump av vidskepelse i magen.