I sanningen ska du vara fri, har en vis man sagt, men då jag frivilligt tagit av mig bekvämlighetens skylande plagg och låtit ärligheten ställa mig i ljuset kände jag hur en bit av min själ föll av mig med dem och jag grät. Jag grät av sorg över en självets illusion förlorad och av rädsla för hur verkligheten runt mig därmed skulle ändra skepnad.

En lång och plågsam stund förblev han tyst och jag undrade om jag begravt honom under vikten av mina ord. Tät har någon kallat min text. Kompakt som blöt snö är mitt språk och kanske är mina ord inte den sortens ord som virvlar undan då man ruskar sig. Kanske lägger de sig tungt och kvävande på den som lyssnar. Kanske uppmanar de till både mod och styrka för att besvaras.

När jag hävdar att jag söker någon som klarar av att bära mig utan att tappa mig eller få mig att känna klumpig för att jag är stor, kanske det är det här jag syftar på. Den som ser mina ord som vackra just för att de är stora, som inte utmanas av dem utan förundras över dem och som inte hämmas utan inspireras av dem. Precis som av min kusliga gestalt när den tornar upp sig över tröskeln.

Så är också han den som visat mig att det är möjligt och jag behövde inte vara rädd den här gången heller. Jag behöver inte längre fråga varför eller vad syftet skulle vara med det som hänt, jag har redan lärt mig så mycket som är viktigt. Jag hoppas få lära mig än mer innan det är över. Jag hoppas att den dagen det är över ännu dröjer.