Jovars, det är en fjortislåt det här. Den verkar finnas i mängder av versioner på YouTube med hopklippta hjärtebilder. Lite tunn i texten för mig men sjungen med en röst skör som spunnet socker som är värd att höra.

I natt drömde jag mördar-drömmen igen och vaknade förvånad. Den drömmen har alltid varit ett tecken på oro eller någon slags prestationsångest. När jag la mig igår trodde jag allt var bra, men mitt omedvetna sa något annat. Jag försökte gömma mig bakom en soffa i någon annans hus medan mördarens ögon tycktes fixera mig i mörkret. Ju längre tid han såg på mig desto mindre blev mitt gömställe och desto ljusare blev rummet.

Hela dagen hade jag mycket riktigt kaktusbollen i halsen. Sedan min tid av stressymtomsutveckling på jobbet är min kropp mycket tydlig med sina signaler. Jag vet omedelbart när jag är stressad. Ibland är det desto svårare att förstå varför.

Relations-stress? föreslog T. Det tror jag inte men när jag tänker efter har jag faktiskt drömt mördardrömmen varje gång jag träffat en ny man, om än bara för en fika eller ett biobesök.

Vid flera tillfällen har jag fått feedback på att jag tenderar att ta ansvar för andras känslor, något jag måste lära mig att låta bli. "Härbärgera" känslor är ett modeord ju närmare den konkreta terapisituationen vi kommer. Man måste lära sig att ta vara på andras känsla och härbärgera den, men inte ta in den i sig själv. Den konsten känner jag att jag inte ännu behärskar. Andras känslor flödar snarare rakt igenom märg och ben på mig. Är någon lycklig blir jag berusad, är någon ömsint sväller jag, är någon lustfyllld börjar jag brinna, är någon ledsen vill jag gråta, har någon ont blir jag yr och mår illa, är någon arg börjar jag vibrera, är någon nedstämd blir jag orolig. Jag känner mig som ett såll, som att jag var skir och genomsläpplig..

..som att jag var försvagad av infektion. Nedsatt immunförsvar. Nedbrutna försvar.

Vila.